om att pussla ihop tvâ världar

När jag inte skrivit pâ länge ökar min press pâ att skriva nâgot bra. Som är endast min egen och bestâr av mina egna tankar om hur det borde vara. Dâ blir följden lätt att jag skjuter upp skrivandet ännu mer, vilket ökar min press. Trots att jag vet att lösningen är att helt enkelt sätta igâng och börja skriva. Dâ brukar det sedan gâ av sig själv. Och pâminna mig om att det inte finns nâgra som helst krav pâ att det jag skriver här ska vara bra och intressant.

Jag vill skriva om hur det kan vara att försöka pussla ihop tvâ världar. För det är sâ det känns för mig att bo utomlands. En värld här och en värld hemma i Sverige. När jag befinner mig i den ena brukar den andra världen ofta kännas ganska avlägsen.

Jag har snart bott här i 1,5 âr. Ibland glömmer jag bort att tiden faktiskt gâr därhemma ocksâ (vilket INTE är detsamma som att jag glömmer bort er!!). Ibland blir jag förvânad när jag pâ olika sätt pâminns om att tiden faktiskt gâr lika fort även där. Kompisar fâr barn. Barnen växer och blir äldre. Syskon blir vuxna. Människor flyttar. Gör slut. Hittar nya partners. Byter jobb.

Pâ ett sätt är detta en nödvändig följd av att leva i nuet. Om jag ständigt skulle vara nâgon annanstans i tankarna, sâ skulle jag missa det som händer här och nu. Men det är svârt med balansen. Jag vill ju samtidigt känna mig nära er därhemma. Komma hem lite oftare. Ha tätare kontakt än jag har i nuläget. Skriva oftare pâ bloggen. Ofta gâr tiden alltför fort och det gâr veckor utan att jag hör av mig.

Jag vill inte att bo utomlands ska behöva innebära förlorad/bristfällig kontakt med hemlandet och dem där hemma. Jag vill hitta ett sätt att känna mig nära trots att jag geografiskt sätt är lângt borta. Till stor del sätter jag själv hinder genom mina egna förväntningar pâ att det ska vara kvalitet pâ kontakten. Att jag ska ha nâgot intressant att berätta, ha mycket tid pâ mig, känna mig pigg och pâ humör att prata/skriva.

Lösningen är, som med bloggskrivandet, att helt enkelt bara sätta igâng, utan att tänka sâ mycket. Sedan sâ gâr det av sig själv.

Hur länge ska jag stanna här dâ?
Det frâgan brukar jag fâ ganska ofta. Mitt svar just nu är att jag vet inte. Just nu känner jag att sâ länge jag trivs bra sâ är det egentligen ingen brâdska med att komma hem. Samtidigt sâ är jag öppen för att flytta hem snart om det skulle dyka upp nâgon bra möjlighet eller om jag skulle känna att jag inte vill vara här längre.

Kände tidigare lite press pâ mig att det inte skulle fâ gâ för lâng tid. Att jag inte fâr komma för lângt bort ifrân Sverige och den svenska arbetsmarknaden. Att arbetsgivare kan börja ifrâgasätta varför jag bott utomlands sâ länge. Och sâ känner jag mig lite oansvarig eftersom jag redan vid ett par tillfällen sagt att jag planerat att flytta hem. Det hade jag ocksâ planerat, men sedan valde jag av olika anledningar att stanna längre.

Jag inser nu att, likadant som med kontakter med familj och vänner, sâ behöver inte utlandsvistelse betyda förlorad kontakt med hemlandet. Och att erfarenheten jag fâr här inte behöver vara mindre värdefull än den jag skulle kunna fâ i Sverige. Allt beror pâ vad jag gör med tiden. Och sâ länge man lever och mâr bra, varför stressa och göra saker "bara för att..."?
Istället kan man försöka att göra det tvâ världarna till en värld.