utvärdering

Jobb och vänner skulle jag alltsâ skaffa under veckan som gâtt. Det senare tycker jag att jag lyckats rätt bra med. I helgen lärde jag känna nâgra trevliga människor dâ jag var ute och ât med en kompis och hennes vänner. Sâ nâgra nya nummer i telefonboken har jag âtminstone fâtt.

I söndags var jag pâ en flamencobar med min brasilianska kompis och hennes man.
Den allra första gângen jag hörde nâgon sjunga flamenco var i Malaga för nâgra âr sedan. Jag och min kompis var pâ en sâng- och dans uppvisning. Vi hade sâ fruktansvärt roligt ât gubben som sjöng. Han var gammal och skröplig och sjöng med plâgad, konstig, röst och sâg ut som om han höll pâ att fâ en hjärtattack (inte nât att skratta ât om det varit sant, men nu var det ju inte sâ). Vi kunde inte sluta skratta, vi skrattade sâ att dansarna pâ scenen började blänga surt pâ oss.

Sedan gick nâgra âr och jag râkade skaffa en pojkvän som älskar flamencomusik och själv sjunger med sâdan där konstig, plâgad röst. Han har sjungit för mig sâ mycket att jag inte längre tycker att musiken är konstig. Sâ jag tyckte söndagens konsert var riktig bra, dansarna var jätteduktiga. Dansen ser ut som steppdans (iallafall i mina ögon) och kvinnorna har sâdana där prickiga volangklänningar pâ sig.



Och sâ punkt nummer ett, jobbet jag skulle skaffa. Det har ännu inte blivit nâgot sâdant, jag ändrade mig. Tycker det är sâ skönt med semester att jag inte sökt nâgra jobb. Nu har jag äntligen haft tid för sâdant jag tycker om att göra. Gâ promenader, träna, sy, läsa, baka...
Sâ jag känner mig inte stressad över arbetslösheten, har levt pâ 50 Euro denna vecka sâ nâgon ekonomisk kris är det inte ännu. Och vädret är perfekt just nu, inte för varmt och absolut inte kallt. Jag gick en promenad vid 22 tiden och dâ var det fortfarande 25-30 grader. Just nu är det skönt att bo i Spanien!

hâhâjaja...

...eller vad man nu ska säga, jag blir sâ less pâ det där företaget jag nyss jobbade ât. Inte nog med att de avskedade mig, eller rättare sagt övertalade mig att skriva pâ min egen avskedsansökan. Nu blir jag ocksâ utan lön för den sista veckan jag jobbade. Eller 35 Euro skulle jag fâ, vilket ungefär är samma sak. 35 Euro istället för 400...För idag berättade chefen att, eftersom jag inte sagt till 15 dagar i förväg att jag ville sluta sâ mâste de dra av dessa dagar frân lönen. Men jag ville ju inte sluta! Och det visste den andra chefen mycket väl, och hon försäkrade mig ocksâ flera gânger om att jag inte skulle komma att förlora nâgon inkomst pâ att skriva under frivilligt. Tvärtom, det skulle förenkla processen och bespara bâde mig och dem bekymmer. Sâ jag skrev snällt pâ.

Jag vill ju tro att människor är goda, vill lita pâ vad folk säger till mig...

Nu ska jag inte hâlla inne med vad jag tycker om det där företaget, ska skriva ett brev till högsta chefen och beskriva alla misstag de begâtt. Även om det inte gâr att fâ till nâgon förändring vill jag âtminstone säga vad jag tycker. Det är frustrerande att inte kunna uttrycka det muntligt, när jag blir upprörd blir det ännu svârare med sprâket.

När Jose kommer hem igen sâ fâr jag en personlig tolk/advokat, beredd pâ strid!

jag ser inte skogen för alla murar!

Idag hade jag planerat att promenera och ha picknick i skogen. Jag hade aldrig tidigare varit i den här skogen men hade sett den frân lângt hâll. Och lângt bort lâg den. Efter över en timmes vandring kom jag äntligen fram, men möttes dâ av en hög stenmur. Första gângen jag ser en inmurad skog! Sâ jag fick âterigen gâ och gâ för att leta efter en ingâng. Till slut hittade jag en liten öppning i muren och kunde kliva in i skogen. Sâ det blev en liten picknick till slut och det var värt mödan!

vuelta

Dâ var jag tillbaka i Spanien, mycket nöjd med mitt Sverigebesök. Till och med resan tillbaka var bra, trots massa timmars väntan pâ Zurich flygplats. Med en bra bok gör det mig inget att vänta. Dessutom kände jag mig rätt hemma, spenderade en natt där en gâng i väntan pâ nästa flyg. Jag trodde att det, liksom pâ andra flygplatser, skulle vara gott om folk som övernattar. Men vid 23 tiden âkte de sista resenärerna. Kvar var jag helt ensam. När jag lâg där pâ en bänk i sovsäcken och kom en manlig städerska pâ skurmaskin och bjöd pâ mackor. Sedan önskade han mig god natt med en klapp pâ kinden. Men det är en annan historia.

Nu väntar en vecka här pâ egen hand innan Jose kommer hem igen. Denna vecka ska jag:
1. Skaffa jobb
2. Skaffa vänner
(Om dessa ambitioner visar sig vara för höga, har jag en reservplan).

sista natten?

Imorgon förmiddag bär det av till Sverige. Jag är pâ jobbet och vet fortfarande inte om detta blir min sista natt här eller om jag är välkommen tillbaka efter resan. Ärligt talat gör det inte sâ mycket att jag inte vet. Nu har jag under 1,5 veckas tid ställt in mig pâ att jag kommer att bli avskedad och ser nu mest fördelar med att sluta. Men konstigt är det att chefen fortfarande inte ringt mig. Intressant att se att processen upprepar sig, likadant gick det till dâ min kollega fick sparken.

Det ska bli kul att komma hem iallafall. Och för mig som inte varit ute i Gävle pâ länge ska det bli kul med cityfest, ett bra tillfälle att träffa massa gamla kompisar. Jag ser faktiskt fram emot den nästan lika mycket som jag gjorde dâ jag var 15! (och hoppas de har en dansbana där vi kan dansa foxtrot, Sofia =)

invandrare

Innan jag börjat jobba i Spanien och bara var här pâ semester hade jag mest upplevt positiva sidor med att vara utlänning, eftersom spanjorerna generellt har en ganska positiv bild av blonda, blâögda svenskar (enligt dem är jag blond!!)

Nu pâ senare tid, speciellt i detta arbete, har jag fâtt känna pâ dess mindre positiva sidor. Har via telefon och larm fâtt höra nedlâtande kommentarer om invandrare. "Varför ska de komma hit när det redan finns tillräckligt med spanjorer som behöver jobben?"
Har pratat med otâlig personal pâ 112 som hânat mig dâ jag inte direkt förstâtt vad de menat. En gammal tant skrek via sitt larm, utan anledning, ât mig att âka tillbaka till mitt land, "din smutsiga, lösaktiga utlänning", samt ett flertal mindre vackra ord.
För mig är det nyttigt att fâ känna pâ detta, jag har aldrig upplevt att jag blivit utsatt för rasism förut. Men det är tur det händer sällan. Jag lider verkligen med de människor som dagligen blir utsatt för detta.

Pâ tal om att befinna sig i ett främmande land; Jose är i Mauretanien just nu. När jag vaknade i eftermiddags fick jag höra att det i morse genomförts en statskupp i landet, presidenten har blivit avsatt och tillfângatagen. Millitären cirkulerar pâ gatorna. Sâ jag var riktigt, riktigt orolig innan jag fick kontakt med honom. Jose säger dock att allt är lugnt, att invânarna är vana vid statskupper och inte bryr sig om vem som sitter vid makten eftersom det ändâ är korruptionen som styr och det inte gör nâgon skillnad i deras vardagliga liv. Han och hans chef har fâtt ett nummer av spanska ambassaden som de ska ringa i nödfall och de kommer dâ att bli evakuerade direkt. Jose har till och med blivit intervjuad av spanska medier om situationen!
Jag tycker dock inte det lâter sâ lugnande, kan inte sluta oroa mig. Mauretanien är inte direkt ett av det säkraste länderna i världen, i julas mördades 4 franska turister och det har gjorts attentat mot bâde israeliska och amerikanska ambassaden. Islamska terroristorganisationer har hotat med att utrota alla europeer i Nordafrika...

Jag vill han ska komma hem!!

sâ varmt!!!

Klockan är 17:30 och jag har precis ätit frukost och pâbörjat min dag. Det är sâ varmt ute att det knappt gâr att andas, sitter inomhus och har stängt dörrar och fönster. Krafterna försvinner och hjärnan slutar fungera när det blir sâ varmt. Nu ser jag fram emot att komma hem till Sverige, oavsett om det regnar!

Jose har precis âkt iväg pâ en tre-veckors resa, sâ det känns lite tomt här nu. Sâ länge har vi inte varit ifrân varandra sedan jag kom hit. Och nu när vi har vant oss vid att ses varje dag blir det jobbigare att skiljas ât, förut var det vâr vardag att vara pâ olika hâll.

Jag sitter och väntar pâ att chefen ska ringa, med besked om jag har nâgon framtid pâ jobbet eller om detta blir min sista vecka. Detta pâ grund av att de inte vill ge mig ledigt de tre dagar jag ansökt om för att kunna âka till sverige. Jag tänker âka i vilket fall som helst. Det finns fler företag att jobba ât, som säkerligen har bättre arbetsvillkor än detta. Jag skulle kunna räkna upp mycket som är bristfälligt men ska bespara er det nu. Mitt senaste lönebesked blev en spännande överraskning; 750 Euro. För att jobba 70-timmarsveckor där det vissa nätter inte ens finns tid för att sitta ner och äta i lugn och ro. Dock varannan vecka ledigt, men i genomsnitt jobbar jag ändâ 35 timmar/vecka för denna lön. Jag har hursomhelst lärt mig massor under dessa veckor och ângrar inte att jag bytte jobb.

I helgen gick vi en intensivkurs i salsa, och nu har vi till och med varit sâ ambitiösa att vi filmat oss själva för att komma ihâg det vi lärt oss (Jose pâ största allvar med stor koncentration, jag nâgot mindre seriös). Jag kan inte säga att jag blivit nâgon salsa-expert, dock har helgen iallafall resulterat i att jag kan röra pâ höfterna en aning mer än förr. Varför fâr svenska barn bara lära sig att dansa foxtrot? Tänk vad enkelt det vore om vi, liksom de, hade rytmen och rörligheten med oss frân första början. Mina barn ska fâ lyssna pâ salsamusik istället för Mammamu och krâkan!