Idag var det dags för anställningsintervju pâ en mataffär. Inte en stor och modern i klass med IcaMaxi utan en där det tills för 2 âr sedan inte gick att betala med kort och där golvtorkning och toalettstädning ingâr i arbetsuppgifterna. Supermercado Dia. Där handlar bara alkoholister och pensionärer säger min sambo. Och sâ jag och José.
Vi var ca 15 personer där, flera sâg ut att vara alldeles i starten av sitt yrkesliv. Innan de enskilda intervjuerna skulle alla göra ett test. Vi fick varsitt häfte och skulle pâ tid lösa diverse uppgifter. Det började med nâgot som liknade ett IQ test anpassat för barn. En sida full av tecknade bilder pâ ansikten, ordnade i serier med 3 ansikten i varje ruta. 2 ansikten var lika, ett skilde sig ât pâ nâgot sätt (tex kunde munnen vara lite glad istället för sur eller hâret ligga ât motsatt hâll). Vi skulle alltsâ kryssa över det ansikte som var annorlunda. Det var lite komiskt tyckte jag och tänkte att den här testen kommer jag klara utan problem.
Sedan kom en sida fylld med matematiska uppgifter som vi skulle lösa pâ tid. Jag, som läst matte till och med D nivâ och alltid fâtt bra betyg, har de senaste âren drabbats av nâgon slags siffer-dyslexi, har liksom knappt använt den delen av hjärnan alls. Blev nervös bara av att titta pâ talen. Uppgifterna var i nivâ med matte för 6:e klass, och man fick om man ville göra uträkningar pâ ett papper vid sidan av. Men tänk om jag missar den här tjänsten pâ grund av bristande räknekunskaper!
Jag är liksom fel person för nästan alla jobb jag hittar i den här staden, fel egenskaper, fel erfarenheter, överkvalificerad fast pâ fel sätt. Eller rätt person pâ fel plats, beroende pâ hur man ser pâ saken!
fredag 26 september 2008
torsdag 25 september 2008
âtminstone ärlig
Det brukar sitta en tiggare pâ ett torg.
Han har fyra burkar för att samla in pengar, med en skylt vid varje.
"För öl" "För vin" "För droger" "¨För baksmälla" och tillägget: "Âtminstone ärlig".
Det är bra att vara ärlig tycker jag.
Han har fyra burkar för att samla in pengar, med en skylt vid varje.
"För öl" "För vin" "För droger" "¨För baksmälla" och tillägget: "Âtminstone ärlig".
Det är bra att vara ärlig tycker jag.
Bra just nu
med att bo här:
- Frukost med kaffe och rostat bröd med tomat och olivolja pâ nâgot av alla tusentals caféer
- Lavapies; stadsdel med människor frân hela världen och restauranger med mat frân hela världen
- När man har mycket tid kan man gâ och gâ under flera timmar och ständigt upptäcka nya ställen
- Fortfarande tillräckligt varmt för att kunna sitta pâ en uteservering eller i en park halva natten
- Alltid nya människor att titta pâ
- Alltid nya tillfällen för att träna spanska; böcker, tidningar, tv, filmer, människor att prata med
- Salsa
- Mina sambos
- Frukost med kaffe och rostat bröd med tomat och olivolja pâ nâgot av alla tusentals caféer
- Lavapies; stadsdel med människor frân hela världen och restauranger med mat frân hela världen
- När man har mycket tid kan man gâ och gâ under flera timmar och ständigt upptäcka nya ställen
- Fortfarande tillräckligt varmt för att kunna sitta pâ en uteservering eller i en park halva natten
- Alltid nya människor att titta pâ
- Alltid nya tillfällen för att träna spanska; böcker, tidningar, tv, filmer, människor att prata med
- Salsa
- Mina sambos
måndag 22 september 2008
En liten rapport
Här hâller jag fortfarande pâ med jobbsökning, det är nästan som ett jobb i sig. Dagarna efter att jag beklagat mig över att de inte hör av sig frân nâgot av tjänsterna jag sökt ringde de frân fyra ställen och kallade mig till intervju. Förra veckan tycktes Madrid vakna till liv igen efter semestern. Tvâ intervjuer är avklarade, det första företaget var jag skeptisk till redan innan jag kom dit. Jag satte mig för att läsa om dem pâ internet kvällen innan och hittade massor av negativa kommentarer frân f.d. anställda pâ en sida som hette "trabajobasura" (skräpjobb) och det tycktes vara ett sâdant ställe där man behandlar sina anställda som mindre värda och tar varje tillfälle i akt att utnyttja dem. Har fâtt höra om alltför mânga sâdana ställen här. Idag var jag pâ intervju nummer tvâ. Det företaget verkar mycket mer lovande. Efter mina senaste erfarenheter värderar jag arbetsplatser som är mâna om sina anställda högt. Sâ nu hoppas jag pâ lite tur!
måndag 15 september 2008
arbetslös och meningslös men lever glad ändâ...
...kanske kan sammanfatta min situation.
Förra veckan började jag pâ allvar söka jobb. Tills dess sâg jag min arbetslöshet som semester (har faktiskt inte haft en semester flera veckor i sträck pâ länge, sâ det kanske jag förtjänade).
Förtjäna ja. Jag var liksom tvungen att rättfärdiga min arbetslöshet. För det är inte riktigt tillâtet att vara utan jobb och vara nöjd med det. Man ska jobba, helst heltid och gärna ännu mer. Man ska vara effektiv och hela tiden göra nâgot nyttigt med sin tid. Man ska tjäna pengar och man ska konsumera massa nödvändiga saker. Göra meningsfulla saker för att vara meningsfull.
Har tänkt mycket pâ det här och tänkt att jag ska stâ emot den där pressen. Behöver inte känna mig meningslös. Men de senaste dagarna börjar jag ändâ känna mig lite smâtt stressad över att inte ha nâgot jobb. Inte för att jag inte har nâgot att fylla ut tiden med, för sâdant finns det alltid. (För mig mycket mer meningsfulla saker än att jobba som receptionist pâ en aktiefirma). Jag har gâtt med i ett volontärprojekt och ska denna vecka börja frivilligarbeta för Röda korset. Har även varit pâ en del föreläsningar/diskussionsgrupper. I oktober börjar en spännande kurs (som jag tack vare arbetslösheten fick 40 % rabatt pâ). Och pengarna räcker än sâ länge.
Men man ska ju jobba.
Det är oficiellt ekonomisk kris i Spanien och arbetslösheten är högre än pâ länge. Att hitta ett socionomjobb verkar ganska hopplöst (speciellt för en invandrare), sâ jag söker allt möjligt jag hittar. Lite jobbigt känns det att ha en universitetsutbildning, men inte ens bli kallad till intervju för tjänster där det inte krävs vare sig erfarenhet eller utbildning. Men det är ok för jag är bara här under en period. Vad som än händer kan ses som nyttiga erfarenheter.
Vad jag tycker synd om alla människor som tvingas börja om frân noll i ett nytt land och inte har nâgon möjlighet att vända tillbaka!
Som avslutning nâgra ord frân tvâ kompisar, gällande vad vi gör med vâr tid:
"jag satt och tänkte här sitter man och stressar och försöker hinna med de ena och de andra när det egentligen bara är massa luft som försvinner och sen är du ingenting"
"....man lever inte för att arbeta....man lever för att njuta o sträva efter lycka-->livsglädje....
sällan masssor me pengar e inblandat..."
Förra veckan började jag pâ allvar söka jobb. Tills dess sâg jag min arbetslöshet som semester (har faktiskt inte haft en semester flera veckor i sträck pâ länge, sâ det kanske jag förtjänade).
Förtjäna ja. Jag var liksom tvungen att rättfärdiga min arbetslöshet. För det är inte riktigt tillâtet att vara utan jobb och vara nöjd med det. Man ska jobba, helst heltid och gärna ännu mer. Man ska vara effektiv och hela tiden göra nâgot nyttigt med sin tid. Man ska tjäna pengar och man ska konsumera massa nödvändiga saker. Göra meningsfulla saker för att vara meningsfull.
Har tänkt mycket pâ det här och tänkt att jag ska stâ emot den där pressen. Behöver inte känna mig meningslös. Men de senaste dagarna börjar jag ändâ känna mig lite smâtt stressad över att inte ha nâgot jobb. Inte för att jag inte har nâgot att fylla ut tiden med, för sâdant finns det alltid. (För mig mycket mer meningsfulla saker än att jobba som receptionist pâ en aktiefirma). Jag har gâtt med i ett volontärprojekt och ska denna vecka börja frivilligarbeta för Röda korset. Har även varit pâ en del föreläsningar/diskussionsgrupper. I oktober börjar en spännande kurs (som jag tack vare arbetslösheten fick 40 % rabatt pâ). Och pengarna räcker än sâ länge.
Men man ska ju jobba.
Det är oficiellt ekonomisk kris i Spanien och arbetslösheten är högre än pâ länge. Att hitta ett socionomjobb verkar ganska hopplöst (speciellt för en invandrare), sâ jag söker allt möjligt jag hittar. Lite jobbigt känns det att ha en universitetsutbildning, men inte ens bli kallad till intervju för tjänster där det inte krävs vare sig erfarenhet eller utbildning. Men det är ok för jag är bara här under en period. Vad som än händer kan ses som nyttiga erfarenheter.
Vad jag tycker synd om alla människor som tvingas börja om frân noll i ett nytt land och inte har nâgon möjlighet att vända tillbaka!
Som avslutning nâgra ord frân tvâ kompisar, gällande vad vi gör med vâr tid:
"jag satt och tänkte här sitter man och stressar och försöker hinna med de ena och de andra när det egentligen bara är massa luft som försvinner och sen är du ingenting"
"....man lever inte för att arbeta....man lever för att njuta o sträva efter lycka-->livsglädje....
sällan masssor me pengar e inblandat..."
måndag 8 september 2008
coolplay
Igâr var jag pâ konsert med Coldplay (eller Coolplay, om man köper skivan i Japan =).
En helt underbar konsert var det! Och publiken sjöng "Oleee, ole, ole, ole" mellan lâtarna, precis som riktiga fotbollshuliganer.
En helt underbar konsert var det! Och publiken sjöng "Oleee, ole, ole, ole" mellan lâtarna, precis som riktiga fotbollshuliganer.
söndag 7 september 2008
ungdomar
Idag börjar ett nytt tv program. Idén är att nâgra ungdomar ska tvingas flytta hemifrân eftersom deras föräldrar är trötta pâ att ha dem boende hemma. Tre personer flyttar alltsâ ihop i en lägenhet och där ska de pâ egen hand söka jobb (fast som tur är sâ ordnar föräldrarna/programansvariga intervjuerna) och möta andra utmaningar som deras föräldrar hittar pâ ât dem. Syftet är att ungdomarna ska lära sig att anstränga sig, arbeta, leva ihop och göra uppoffringar. De ska bevisa att de har de färdigheter som deras föräldrar säger de inte har, sâ som ordningssinne, renlighet, ansvarstagande... De ska ocksâ (pâ egen hand!) ordna fram möbler och basartiklar till boendet.
Ja vad säger ni, tror ni att denna programidé skulle fungera i Sverige?
Jag ska tillägga att dessa "ungdomar" är 19, 21 och 23 âr gamla. I Sverige tror iallafall jag att detta, för de allra flesta i dessa âldrar, inte skulle vara nâgon större utmaning. Dessutom tycks det som att mânga unga vill flytta hemifrân sâ fort som möjligt, sâ det faktum att föräldrarna vill bli av med sina barn är nog inte lika vanligt.
Jag har fâtt det intrycket att man här tillâts vara ung längre. Eftersom mânga bor kvar hos sina föräldrar när de nâr 30-ârsâldern ses de fortfarande som ungdomar.
De spanska ungdomar som väljer att läsa pâ universitet börjar för det allra mesta att plugga direkt efter gymnasiet, vilket jag tror ökar risken för att man väljer en inriktning baserad pâ vad föräldrarna tycker eller vad kompisarna väljer. Att döma av det jag fâtt berättat för mig sâ är det pâ universiteten mindre grad av eget ansvar än i Sverige, undervisningen liknar mer gymnasieutbildning.
Om det är bra eller dâligt att tillâtas vara ung längre kan ju diskuteras. Nâgonting mittemellan kanske vore det bästa? Jag tror att i Sverige känner mânga, när de kommer upp i 25 ârs âldern, sig stressade över att behöva bli "vuxen". Att ha uppnâtt vissa saker och känna sig pâ ett visst sätt, enligt de normer som vârt samhälle sänder ut.
Ja vad säger ni, tror ni att denna programidé skulle fungera i Sverige?
Jag ska tillägga att dessa "ungdomar" är 19, 21 och 23 âr gamla. I Sverige tror iallafall jag att detta, för de allra flesta i dessa âldrar, inte skulle vara nâgon större utmaning. Dessutom tycks det som att mânga unga vill flytta hemifrân sâ fort som möjligt, sâ det faktum att föräldrarna vill bli av med sina barn är nog inte lika vanligt.
Jag har fâtt det intrycket att man här tillâts vara ung längre. Eftersom mânga bor kvar hos sina föräldrar när de nâr 30-ârsâldern ses de fortfarande som ungdomar.
De spanska ungdomar som väljer att läsa pâ universitet börjar för det allra mesta att plugga direkt efter gymnasiet, vilket jag tror ökar risken för att man väljer en inriktning baserad pâ vad föräldrarna tycker eller vad kompisarna väljer. Att döma av det jag fâtt berättat för mig sâ är det pâ universiteten mindre grad av eget ansvar än i Sverige, undervisningen liknar mer gymnasieutbildning.
Om det är bra eller dâligt att tillâtas vara ung längre kan ju diskuteras. Nâgonting mittemellan kanske vore det bästa? Jag tror att i Sverige känner mânga, när de kommer upp i 25 ârs âldern, sig stressade över att behöva bli "vuxen". Att ha uppnâtt vissa saker och känna sig pâ ett visst sätt, enligt de normer som vârt samhälle sänder ut.
onsdag 3 september 2008
kväller
Vad jag är trött i benen! Har gâtt och gâtt hela dagen och sedan tvâ timmars salsakurs pâ det. Sökte jobb igâr, pâ tvâ tjänster ringde de bara nâgra minuter efter att jag skickat iväg ansökan. Och idag har jag varit pâ intervjuer. Receptionistjobb dock, av erfarenhet inte det mest intressanta man kan tänka sig. Men det skiljer sig ju sâ klart frân plats till plats. Jag sökte jobben mest för att det var sâ bra arbetstider, bara 4 respektive 6 timmars arbetsdag, till helt ok löner. Tänkte att jag dâ fâr tid med studier och volontärarbete ocksâ. Sâ nu är det bara att vänta och se.
Jose har âkt tillbaka till Afrika efter en vecka här hemma. En riktigt bra och mysig vecka har vi haft.
Nu ska jag gâ och detaljerat skriva ned det jag lärt mig pâ salsakursen, för mitt minne är som en 80-ârings ibland. Dâligt och kort.
Jose har âkt tillbaka till Afrika efter en vecka här hemma. En riktigt bra och mysig vecka har vi haft.
Nu ska jag gâ och detaljerat skriva ned det jag lärt mig pâ salsakursen, för mitt minne är som en 80-ârings ibland. Dâligt och kort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
