ungdomar

Idag börjar ett nytt tv program. Idén är att nâgra ungdomar ska tvingas flytta hemifrân eftersom deras föräldrar är trötta pâ att ha dem boende hemma. Tre personer flyttar alltsâ ihop i en lägenhet och där ska de pâ egen hand söka jobb (fast som tur är sâ ordnar föräldrarna/programansvariga intervjuerna) och möta andra utmaningar som deras föräldrar hittar pâ ât dem. Syftet är att ungdomarna ska lära sig att anstränga sig, arbeta, leva ihop och göra uppoffringar. De ska bevisa att de har de färdigheter som deras föräldrar säger de inte har, sâ som ordningssinne, renlighet, ansvarstagande... De ska ocksâ (pâ egen hand!) ordna fram möbler och basartiklar till boendet.

Ja vad säger ni, tror ni att denna programidé skulle fungera i Sverige?
Jag ska tillägga att dessa "ungdomar" är 19, 21 och 23 âr gamla. I Sverige tror iallafall jag att detta, för de allra flesta i dessa âldrar, inte skulle vara nâgon större utmaning. Dessutom tycks det som att mânga unga vill flytta hemifrân sâ fort som möjligt, sâ det faktum att föräldrarna vill bli av med sina barn är nog inte lika vanligt.

Jag har fâtt det intrycket att man här tillâts vara ung längre. Eftersom mânga bor kvar hos sina föräldrar när de nâr 30-ârsâldern ses de fortfarande som ungdomar.
De spanska ungdomar som väljer att läsa pâ universitet börjar för det allra mesta att plugga direkt efter gymnasiet, vilket jag tror ökar risken för att man väljer en inriktning baserad pâ vad föräldrarna tycker eller vad kompisarna väljer. Att döma av det jag fâtt berättat för mig sâ är det pâ universiteten mindre grad av eget ansvar än i Sverige, undervisningen liknar mer gymnasieutbildning.

Om det är bra eller dâligt att tillâtas vara ung längre kan ju diskuteras. Nâgonting mittemellan kanske vore det bästa? Jag tror att i Sverige känner mânga, när de kommer upp i 25 ârs âldern, sig stressade över att behöva bli "vuxen". Att ha uppnâtt vissa saker och känna sig pâ ett visst sätt, enligt de normer som vârt samhälle sänder ut.