Jag har fâtt jobb! Är själv förvânad över att det gick sâ snabbt. De hörde av sig om receptionistjobbet i tornet och ville träffa mig för, vad jag trodde, en andra intervju. Men det visade sig att de ville anställa mig! Inte världens mest intressanta arbete kanske, men det blir bra som första jobb, och jag fâr tillfälle att träna bâde min spanska och engelska. I det här landet ljuger man inte om man säger att man har mycket hög nivâ pâ sin engelska, även om man enligt svenska mâtt pratar medelbra. Pâ en intervju jag var pâ antog kvinnan som intervjuade att vi i Sverige är tvâsprâkiga. Jag höll med, och blev anställd som engelskalärare. Men jag förstod att jag inte skulle komma att leva upp till kraven i och med att undervisa vuxna i engelska för arbetslivet och liknande, sâ jag tackade nej. Pâ en annan intervju för ett jobb där engelska skulle vara det första sprâket, fick jag göra ett engelskaprov; hör- och skrivövningar i nivâ med de uppgifter vi gjorde i mellanstadiet!
De senaste tvâ dagarna har inneburit en, för mig, viktig träning i att inte bry mig om vad jag tror att andra människor tänker om mig. Igâr kväll gick jag ensam pâ en salsa kurs, efter lite övertalning frân José. Jag kom dit klädd i träningskläder och jympaskor (iallafall rena som tur var), medan övriga kvinnor var klädda i fina kläder och högklackade skor. Det var bara kvinnor där, förutom läraren som var en snygg man. Läraren var bra, men eftersom det var sâ olika nivâ pâ vâra salsakunskaper var han tvungen att dansa en stund med en i taget och under tiden fick de andra vänta. De allra flesta kvinnorna hade gâtt pâ kursen i ett par âr och var redan jätteduktiga. Sedan var det jag och en äldre kvinna som var nybörjare. Men hon hade âtminstone "rytmen i kroppen". Jag är stel som en pinne. Det är tredje gângen jag börjar pâ salsakurs och varje gâng är jag nybörjare pâ nytt efersom jag hinner glömma mellan gângerna. Synd!
Och idag skulle jag âka inlines = träning nr 2 i att inte bry mig om vad jag tror andra tänker om mig. För det första brukar jag skämmas bara genom att visa mig med alla skydd och ful cykelhjälm. Nu skulle jag ta mig ner i hissen och genom bostadsomrâdet, för att komma till cykelbanan. Och att ta sig dit var ett äventyr! Gatorna sluttar ganska brant, är guppiga och jag kan inte bromsa! Sâ jag bromsade sâ gott jag kunde med hjälp av fotbromsen, husväggar och gatustolpar. Mânga som sâg mig fick sig nog ett gott skratt! Men det var det värt, för det var jättehärligt att âka och sâ skönt väder, som en varm vârdag.
Ute är det varmt men inne sitter jag med fleezetröja plus en till tröja och tvâ par byxor. Mina sambos anser att det är slöseri med pengar att sätta pâ värmen.
Jag märker att det börjar gâ lite lättare med spanskan. Förut höll jag ofta tyst när jag var osäker pâ hur jag skulle säga saker och ting, och lät Josè sköta alla kontakter. Men nu är jag ensam och mâste prata sâ dâ gör jag det, och märker att det gâr bättre och bättre. Att träna är ju enda sättet att lära sig och det gör (oftast) inget om det blir fel!
lördag 29 mars 2008
onsdag 26 mars 2008
nytt kapitel
Nu bor jag alltsâ i Madrid. Och har blivit sambo (fick dessutom tvâ pâ köpet!) Och jag är arbetslös. Jag tror inte jag fattat nâgot av detta ännu, det känns som att jag är pâ semester.
Det har varit en tid med mycket blandade känslor och jag har nog inte hunnit smälta allting. De sista veckorna i Sverige var fyllda av flytt och avsked vid sidan av förberedelser för det som komma skulle, med packning och jobbsökande.
De första tvâ dagarna här var lite jobbiga, med allt den nya och saknad av det som varit.
Sedan kom Karin pâ besök och jag har sedan dess varit fullt sysselsatt och inte riktigt hunnit smälta allting. Antar att det kommer att komma mer känslor dâ allt lugnar ned sig och jag blir ensam här. Karin och jag âkte till Granada, vilket blev en väldigt bra start pâ Spanienvistelsen! Granada är en mycket mysig stad, 5 timmars bussresa härifrân. I närheten av Granada ligger Sierra Nevada, dit vi âkte för att âka skidor. Jag har inte tidigare förknippat Spanien med berg och snö, men detta var den bästa skidâkningen jag upplevt nâgonsin. Och sâ häftigt att kunna âka skidor ena dagen och nästa dag promenera i sommarvärme. Vi ât mycket god mat, drack tinto del verano, dansade salsa och försökte att orientera oss i staden, vilket innebar mycket promenerande.
Sedan âkte Karin hem och i söndags kom jag tillbaka till Madrid. Börjar känna mig alltmer hemma här och har varit pâ fler intervjuer under dessa dagar än vad jag sammanlagt varit pâ i Sverige. Eftersom kvalitén pâ min spanska gâr lite upp och ned (dâ jag är nervös definitivt ned) har det verkligen varit en utmaning. Ingen av intervjuerna har hittils resulterat i nâgot jobb, men jag har âtminstone fâtt lite erfarenheter av anställningsintervjuer. Och för varje intervju har jag alltmer insett vikten av att klä upp sig, för att âtminstone uppfylla ett av kriterierna för de tjänster jag söker; respektabelt utseende. I dag var jag pâ intervju för ett jobb som recepcionist och satte t.o.m pâ mig högklackade skor, vilket är en stor uppoffring för att vara jag! Och tur var väl det för intervjun ägde rum i ett modernt kontor i ett högt torn, pâ 29:e vâningen, och alla jag mötte i huset var uppklädda till tänderna. Allt kändes väldigt lyxigt.
Allt här tar sâdan tid. Ett enda ärende kan ta flera timmar. Och alltid mâste man ta tunnelbanan. Saknar min cykel! Nu har jag ägnat tvâ förmiddagar ât att ta mig till den svenska ambassaden. Igâr hittade jag efter mycket letande slutligen dit, och sâ var den stängd. Bara att vända om och förbereda sig för ett nytt forsök. Idag var den öppen men det visade sig att det var fel ställe jag vänt mig till. Jag behöver ett spanskt ID kort för att kunna arbeta här utan att behöva betala dubbelt sâ mycket skatt som spanjorerna. Sâ nu fâr jag vända mig till polisen istället, dit jag hört att människor köar i flera dygn för att fâ en tid. Vi fâr väl se om det ryktet stämmer. Sâ mycket för EU medlemsskapet. Det är mycker fler praktiska grejer som behöver ordnas än vad jag trodde. Jag har tur som har en spansk pojkvän som hjälper mig. Nu har han ägnat hela förmiddagen ât att försöka nâ polisen pâ telefon. Inte heller min socionomexamen är giltig här utan mâste valideras, vilket tycks vara en lâng process. Innan den är klar kan jag varken arbeta som socionom eller studera pâ universitetet. Jag fâr nu prova pâ hur det kan kännas att vara invandrare. Mina svârigheter är dock bara lyxproblem i jämförelse med det stora lidande mânga andra som invandrar gâr igenom. Och jag har valt detta själv, en mycket viktig skillnad. Jag har ett val och jag kan alltid âtervända.
Sverige känns faktiskt mycket nära och det är sâ enkelt nuförtiden att kommunicera oavsett var man befinner sig i världen. Och billigt att flyga hem. Jag fâr dock lite dâligt samvete över alla flygresor, det faktum att jag nästan aldrig kör bil kompenserar inte pâ lânga vägar alla gânger jag flugit under de senaste âren.
Börjar göra mig hemmstadd här i lägenheten. Den är bara nâgot âr gammal och mycket fin. Varken José eller hans sambos har nâgot som helst intresse av inredning sâ väggarna var helt vita och kala och den enda dekoration som fanns bestod av pappkartonger, tidningar och gosedjur. Jag blir galen pâ alla kartonger de sparat! Nu har det dock blivit en del förändringar, hehe!
Bostadsomrâdet ser inte ut som jag tidigare foreställde mig Madrid eller Spanien. Omrâdet vi bor i känns nästan helt öde, det är nybyggt och mânga lägenheter verkar stâ tomma. Runtomkring bostadshusen är det platt mark, nâgra berg skymtar i fjärran och höga hus i den andra riktningen. Gatorna är nästan tomma pâ trafik. Bland det bästa med detta omrâde är att det här finns en cykelbana, som sträcker sig runt hela staden, 6 mil lâng. Och mataffär i huset brevid, till och med närmare än mitt Ica Söder! Och billigare. Med tunnelbana tar det ca 25 min till centrum, vilket verkar vara helt ok för att vara en sâdan stor stad.
Inte heller mina nya sambos uppfyller bilden mânga svenskar har av spanjorer. De gör inte mycket väsen av sig alls, tycks sova mycket och är inte mycket för fester. Vilket jag tycker är mycket skönt!
Att bo med José känns bra och har hittils gâtt problemfritt. Dock har vi ännu inte hunnit spendera längre tid tillsammans än vad vi normalt brukar göra dâ vi ses. Och pâ torsdag âker han pâ ännu en Afrika resa. Trâkigt att han âker i väg sâ snart, men samtidigt bättre att jag fâr känna mig ensam pâ egen hand än att vi riskerar att gâ varandra pâ nerverna för att omställningen blir för stor och vi umgâs för intensivt den första tiden!
Jag lägger in en länk med lite bilder.
Kram pâ er!
Det har varit en tid med mycket blandade känslor och jag har nog inte hunnit smälta allting. De sista veckorna i Sverige var fyllda av flytt och avsked vid sidan av förberedelser för det som komma skulle, med packning och jobbsökande.
De första tvâ dagarna här var lite jobbiga, med allt den nya och saknad av det som varit.
Sedan kom Karin pâ besök och jag har sedan dess varit fullt sysselsatt och inte riktigt hunnit smälta allting. Antar att det kommer att komma mer känslor dâ allt lugnar ned sig och jag blir ensam här. Karin och jag âkte till Granada, vilket blev en väldigt bra start pâ Spanienvistelsen! Granada är en mycket mysig stad, 5 timmars bussresa härifrân. I närheten av Granada ligger Sierra Nevada, dit vi âkte för att âka skidor. Jag har inte tidigare förknippat Spanien med berg och snö, men detta var den bästa skidâkningen jag upplevt nâgonsin. Och sâ häftigt att kunna âka skidor ena dagen och nästa dag promenera i sommarvärme. Vi ât mycket god mat, drack tinto del verano, dansade salsa och försökte att orientera oss i staden, vilket innebar mycket promenerande.
Sedan âkte Karin hem och i söndags kom jag tillbaka till Madrid. Börjar känna mig alltmer hemma här och har varit pâ fler intervjuer under dessa dagar än vad jag sammanlagt varit pâ i Sverige. Eftersom kvalitén pâ min spanska gâr lite upp och ned (dâ jag är nervös definitivt ned) har det verkligen varit en utmaning. Ingen av intervjuerna har hittils resulterat i nâgot jobb, men jag har âtminstone fâtt lite erfarenheter av anställningsintervjuer. Och för varje intervju har jag alltmer insett vikten av att klä upp sig, för att âtminstone uppfylla ett av kriterierna för de tjänster jag söker; respektabelt utseende. I dag var jag pâ intervju för ett jobb som recepcionist och satte t.o.m pâ mig högklackade skor, vilket är en stor uppoffring för att vara jag! Och tur var väl det för intervjun ägde rum i ett modernt kontor i ett högt torn, pâ 29:e vâningen, och alla jag mötte i huset var uppklädda till tänderna. Allt kändes väldigt lyxigt.
Allt här tar sâdan tid. Ett enda ärende kan ta flera timmar. Och alltid mâste man ta tunnelbanan. Saknar min cykel! Nu har jag ägnat tvâ förmiddagar ât att ta mig till den svenska ambassaden. Igâr hittade jag efter mycket letande slutligen dit, och sâ var den stängd. Bara att vända om och förbereda sig för ett nytt forsök. Idag var den öppen men det visade sig att det var fel ställe jag vänt mig till. Jag behöver ett spanskt ID kort för att kunna arbeta här utan att behöva betala dubbelt sâ mycket skatt som spanjorerna. Sâ nu fâr jag vända mig till polisen istället, dit jag hört att människor köar i flera dygn för att fâ en tid. Vi fâr väl se om det ryktet stämmer. Sâ mycket för EU medlemsskapet. Det är mycker fler praktiska grejer som behöver ordnas än vad jag trodde. Jag har tur som har en spansk pojkvän som hjälper mig. Nu har han ägnat hela förmiddagen ât att försöka nâ polisen pâ telefon. Inte heller min socionomexamen är giltig här utan mâste valideras, vilket tycks vara en lâng process. Innan den är klar kan jag varken arbeta som socionom eller studera pâ universitetet. Jag fâr nu prova pâ hur det kan kännas att vara invandrare. Mina svârigheter är dock bara lyxproblem i jämförelse med det stora lidande mânga andra som invandrar gâr igenom. Och jag har valt detta själv, en mycket viktig skillnad. Jag har ett val och jag kan alltid âtervända.
Sverige känns faktiskt mycket nära och det är sâ enkelt nuförtiden att kommunicera oavsett var man befinner sig i världen. Och billigt att flyga hem. Jag fâr dock lite dâligt samvete över alla flygresor, det faktum att jag nästan aldrig kör bil kompenserar inte pâ lânga vägar alla gânger jag flugit under de senaste âren.
Börjar göra mig hemmstadd här i lägenheten. Den är bara nâgot âr gammal och mycket fin. Varken José eller hans sambos har nâgot som helst intresse av inredning sâ väggarna var helt vita och kala och den enda dekoration som fanns bestod av pappkartonger, tidningar och gosedjur. Jag blir galen pâ alla kartonger de sparat! Nu har det dock blivit en del förändringar, hehe!
Bostadsomrâdet ser inte ut som jag tidigare foreställde mig Madrid eller Spanien. Omrâdet vi bor i känns nästan helt öde, det är nybyggt och mânga lägenheter verkar stâ tomma. Runtomkring bostadshusen är det platt mark, nâgra berg skymtar i fjärran och höga hus i den andra riktningen. Gatorna är nästan tomma pâ trafik. Bland det bästa med detta omrâde är att det här finns en cykelbana, som sträcker sig runt hela staden, 6 mil lâng. Och mataffär i huset brevid, till och med närmare än mitt Ica Söder! Och billigare. Med tunnelbana tar det ca 25 min till centrum, vilket verkar vara helt ok för att vara en sâdan stor stad.
Inte heller mina nya sambos uppfyller bilden mânga svenskar har av spanjorer. De gör inte mycket väsen av sig alls, tycks sova mycket och är inte mycket för fester. Vilket jag tycker är mycket skönt!
Att bo med José känns bra och har hittils gâtt problemfritt. Dock har vi ännu inte hunnit spendera längre tid tillsammans än vad vi normalt brukar göra dâ vi ses. Och pâ torsdag âker han pâ ännu en Afrika resa. Trâkigt att han âker i väg sâ snart, men samtidigt bättre att jag fâr känna mig ensam pâ egen hand än att vi riskerar att gâ varandra pâ nerverna för att omställningen blir för stor och vi umgâs för intensivt den första tiden!
Jag lägger in en länk med lite bilder.
Kram pâ er!
torsdag 6 mars 2008
Till mina vänner
I en värld som håller på att svämma över av bloggar tänkte jag väl egentligen att jag skulle förskona er från ännu en. Men när jag nu är på väg att flytta till Spanien tänker jag att detta kan vara ett bra sätt att hålla kontakten och uppdatera er om vad som händer i mitt liv!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
