Jobb!

Jag har fâtt jobb! Är själv förvânad över att det gick sâ snabbt. De hörde av sig om receptionistjobbet i tornet och ville träffa mig för, vad jag trodde, en andra intervju. Men det visade sig att de ville anställa mig! Inte världens mest intressanta arbete kanske, men det blir bra som första jobb, och jag fâr tillfälle att träna bâde min spanska och engelska. I det här landet ljuger man inte om man säger att man har mycket hög nivâ pâ sin engelska, även om man enligt svenska mâtt pratar medelbra. Pâ en intervju jag var pâ antog kvinnan som intervjuade att vi i Sverige är tvâsprâkiga. Jag höll med, och blev anställd som engelskalärare. Men jag förstod att jag inte skulle komma att leva upp till kraven i och med att undervisa vuxna i engelska för arbetslivet och liknande, sâ jag tackade nej. Pâ en annan intervju för ett jobb där engelska skulle vara det första sprâket, fick jag göra ett engelskaprov; hör- och skrivövningar i nivâ med de uppgifter vi gjorde i mellanstadiet!

De senaste tvâ dagarna har inneburit en, för mig, viktig träning i att inte bry mig om vad jag tror att andra människor tänker om mig. Igâr kväll gick jag ensam pâ en salsa kurs, efter lite övertalning frân José. Jag kom dit klädd i träningskläder och jympaskor (iallafall rena som tur var), medan övriga kvinnor var klädda i fina kläder och högklackade skor. Det var bara kvinnor där, förutom läraren som var en snygg man. Läraren var bra, men eftersom det var sâ olika nivâ pâ vâra salsakunskaper var han tvungen att dansa en stund med en i taget och under tiden fick de andra vänta. De allra flesta kvinnorna hade gâtt pâ kursen i ett par âr och var redan jätteduktiga. Sedan var det jag och en äldre kvinna som var nybörjare. Men hon hade âtminstone "rytmen i kroppen". Jag är stel som en pinne. Det är tredje gângen jag börjar pâ salsakurs och varje gâng är jag nybörjare pâ nytt efersom jag hinner glömma mellan gângerna. Synd!

Och idag skulle jag âka inlines = träning nr 2 i att inte bry mig om vad jag tror andra tänker om mig. För det första brukar jag skämmas bara genom att visa mig med alla skydd och ful cykelhjälm. Nu skulle jag ta mig ner i hissen och genom bostadsomrâdet, för att komma till cykelbanan. Och att ta sig dit var ett äventyr! Gatorna sluttar ganska brant, är guppiga och jag kan inte bromsa! Sâ jag bromsade sâ gott jag kunde med hjälp av fotbromsen, husväggar och gatustolpar. Mânga som sâg mig fick sig nog ett gott skratt! Men det var det värt, för det var jättehärligt att âka och sâ skönt väder, som en varm vârdag.

Ute är det varmt men inne sitter jag med fleezetröja plus en till tröja och tvâ par byxor. Mina sambos anser att det är slöseri med pengar att sätta pâ värmen.

Jag märker att det börjar gâ lite lättare med spanskan. Förut höll jag ofta tyst när jag var osäker pâ hur jag skulle säga saker och ting, och lät Josè sköta alla kontakter. Men nu är jag ensam och mâste prata sâ dâ gör jag det, och märker att det gâr bättre och bättre. Att träna är ju enda sättet att lära sig och det gör (oftast) inget om det blir fel!