nytt kapitel

Nu bor jag alltsâ i Madrid. Och har blivit sambo (fick dessutom tvâ pâ köpet!) Och jag är arbetslös. Jag tror inte jag fattat nâgot av detta ännu, det känns som att jag är pâ semester.

Det har varit en tid med mycket blandade känslor och jag har nog inte hunnit smälta allting. De sista veckorna i Sverige var fyllda av flytt och avsked vid sidan av förberedelser för det som komma skulle, med packning och jobbsökande.

De första tvâ dagarna här var lite jobbiga, med allt den nya och saknad av det som varit.
Sedan kom Karin pâ besök och jag har sedan dess varit fullt sysselsatt och inte riktigt hunnit smälta allting. Antar att det kommer att komma mer känslor dâ allt lugnar ned sig och jag blir ensam här. Karin och jag âkte till Granada, vilket blev en väldigt bra start pâ Spanienvistelsen! Granada är en mycket mysig stad, 5 timmars bussresa härifrân. I närheten av Granada ligger Sierra Nevada, dit vi âkte för att âka skidor. Jag har inte tidigare förknippat Spanien med berg och snö, men detta var den bästa skidâkningen jag upplevt nâgonsin. Och sâ häftigt att kunna âka skidor ena dagen och nästa dag promenera i sommarvärme. Vi ât mycket god mat, drack tinto del verano, dansade salsa och försökte att orientera oss i staden, vilket innebar mycket promenerande.

Sedan âkte Karin hem och i söndags kom jag tillbaka till Madrid. Börjar känna mig alltmer hemma här och har varit pâ fler intervjuer under dessa dagar än vad jag sammanlagt varit pâ i Sverige. Eftersom kvalitén pâ min spanska gâr lite upp och ned (dâ jag är nervös definitivt ned) har det verkligen varit en utmaning. Ingen av intervjuerna har hittils resulterat i nâgot jobb, men jag har âtminstone fâtt lite erfarenheter av anställningsintervjuer. Och för varje intervju har jag alltmer insett vikten av att klä upp sig, för att âtminstone uppfylla ett av kriterierna för de tjänster jag söker; respektabelt utseende. I dag var jag pâ intervju för ett jobb som recepcionist och satte t.o.m pâ mig högklackade skor, vilket är en stor uppoffring för att vara jag! Och tur var väl det för intervjun ägde rum i ett modernt kontor i ett högt torn, pâ 29:e vâningen, och alla jag mötte i huset var uppklädda till tänderna. Allt kändes väldigt lyxigt.

Allt här tar sâdan tid. Ett enda ärende kan ta flera timmar. Och alltid mâste man ta tunnelbanan. Saknar min cykel! Nu har jag ägnat tvâ förmiddagar ât att ta mig till den svenska ambassaden. Igâr hittade jag efter mycket letande slutligen dit, och sâ var den stängd. Bara att vända om och förbereda sig för ett nytt forsök. Idag var den öppen men det visade sig att det var fel ställe jag vänt mig till. Jag behöver ett spanskt ID kort för att kunna arbeta här utan att behöva betala dubbelt sâ mycket skatt som spanjorerna. Sâ nu fâr jag vända mig till polisen istället, dit jag hört att människor köar i flera dygn för att fâ en tid. Vi fâr väl se om det ryktet stämmer. Sâ mycket för EU medlemsskapet. Det är mycker fler praktiska grejer som behöver ordnas än vad jag trodde. Jag har tur som har en spansk pojkvän som hjälper mig. Nu har han ägnat hela förmiddagen ât att försöka nâ polisen pâ telefon. Inte heller min socionomexamen är giltig här utan mâste valideras, vilket tycks vara en lâng process. Innan den är klar kan jag varken arbeta som socionom eller studera pâ universitetet. Jag fâr nu prova pâ hur det kan kännas att vara invandrare. Mina svârigheter är dock bara lyxproblem i jämförelse med det stora lidande mânga andra som invandrar gâr igenom. Och jag har valt detta själv, en mycket viktig skillnad. Jag har ett val och jag kan alltid âtervända.

Sverige känns faktiskt mycket nära och det är sâ enkelt nuförtiden att kommunicera oavsett var man befinner sig i världen. Och billigt att flyga hem. Jag fâr dock lite dâligt samvete över alla flygresor, det faktum att jag nästan aldrig kör bil kompenserar inte pâ lânga vägar alla gânger jag flugit under de senaste âren.

Börjar göra mig hemmstadd här i lägenheten. Den är bara nâgot âr gammal och mycket fin. Varken José eller hans sambos har nâgot som helst intresse av inredning sâ väggarna var helt vita och kala och den enda dekoration som fanns bestod av pappkartonger, tidningar och gosedjur. Jag blir galen pâ alla kartonger de sparat! Nu har det dock blivit en del förändringar, hehe!

Bostadsomrâdet ser inte ut som jag tidigare foreställde mig Madrid eller Spanien. Omrâdet vi bor i känns nästan helt öde, det är nybyggt och mânga lägenheter verkar stâ tomma. Runtomkring bostadshusen är det platt mark, nâgra berg skymtar i fjärran och höga hus i den andra riktningen. Gatorna är nästan tomma pâ trafik. Bland det bästa med detta omrâde är att det här finns en cykelbana, som sträcker sig runt hela staden, 6 mil lâng. Och mataffär i huset brevid, till och med närmare än mitt Ica Söder! Och billigare. Med tunnelbana tar det ca 25 min till centrum, vilket verkar vara helt ok för att vara en sâdan stor stad.

Inte heller mina nya sambos uppfyller bilden mânga svenskar har av spanjorer. De gör inte mycket väsen av sig alls, tycks sova mycket och är inte mycket för fester. Vilket jag tycker är mycket skönt!

Att bo med José känns bra och har hittils gâtt problemfritt. Dock har vi ännu inte hunnit spendera längre tid tillsammans än vad vi normalt brukar göra dâ vi ses. Och pâ torsdag âker han pâ ännu en Afrika resa. Trâkigt att han âker i väg sâ snart, men samtidigt bättre att jag fâr känna mig ensam pâ egen hand än att vi riskerar att gâ varandra pâ nerverna för att omställningen blir för stor och vi umgâs för intensivt den första tiden!

Jag lägger in en länk med lite bilder.

Kram pâ er!