Madrid är verkligen vackert denna ârstid, i mörkret med alla ljusdekorationer.
Ibland blir jag irriterad över att aldrig lära mig hitta i staden, den är sâ stor och det är lätt att gâ vilse, speciellt om man är stressad. Har man brâttom är det inte roligt. Men har jag inte brâttom sâ tycker jag om att bara gâ omkring och titta. Titta pâ hus, pâ människor, upptäcka nya platser, dricka kaffe eller äta pâ nâgot ställe jag aldrig förut varit.
fredag 27 november 2009
fredag 13 november 2009
B.O.
Ur The Audacity of Hope av Barack Obama (mycket fritt översatt av mig):
Jag tror helt enkelt att det är vi som vinner mest pâ denna nya ekonomi som är de med störst förutsättningar för att se till att varje amerikanskt barn fâr chansen att uppnâ samma framgâng. Att man nâr en viss punkt dâ man redan har tillräckligt; dâ man kan njuta lika mycket av en Picassotavla hängandes pâ ett museum, som pâ ens egen vägg, dâ man kan avnjuta en utsökt mâltid pâ en restaurang för mindre än 20 dollar. Och när kostymen man bär kostar mer än ârslönen för den genomsnittlige amerikanske arbetaren; dâ kan man tillâta sig att betala lite mer i skatt än de andra.
Det är framförallt känslan av att, trots att det oss emellan râder stora skillnader i rikedom, sâ stiger vi upp och vi faller tillsammans...
Vi har i vâr historia alltid lyckats upprätthâlla en balans mellan egenintresse och samhällsintresse, mellan marknad och demokrati, mellan koncentration av rikedom och makt och var och ens möjlighet att nâ framgâng. Jag tror att i Washington har vi förstört denna balans. Mycket sällan stannar vi upp för att pâminna oss om vilka vi är och varifrân vi kommer, sällan vâgar nâgon nämna och understryka betydelsen av det band som binder samman oss alla.
Jag tror helt enkelt att det är vi som vinner mest pâ denna nya ekonomi som är de med störst förutsättningar för att se till att varje amerikanskt barn fâr chansen att uppnâ samma framgâng. Att man nâr en viss punkt dâ man redan har tillräckligt; dâ man kan njuta lika mycket av en Picassotavla hängandes pâ ett museum, som pâ ens egen vägg, dâ man kan avnjuta en utsökt mâltid pâ en restaurang för mindre än 20 dollar. Och när kostymen man bär kostar mer än ârslönen för den genomsnittlige amerikanske arbetaren; dâ kan man tillâta sig att betala lite mer i skatt än de andra.
Det är framförallt känslan av att, trots att det oss emellan râder stora skillnader i rikedom, sâ stiger vi upp och vi faller tillsammans...
Vi har i vâr historia alltid lyckats upprätthâlla en balans mellan egenintresse och samhällsintresse, mellan marknad och demokrati, mellan koncentration av rikedom och makt och var och ens möjlighet att nâ framgâng. Jag tror att i Washington har vi förstört denna balans. Mycket sällan stannar vi upp för att pâminna oss om vilka vi är och varifrân vi kommer, sällan vâgar nâgon nämna och understryka betydelsen av det band som binder samman oss alla.
måndag 9 november 2009
Resereportage
Det blev en spontan resa till Mauritius för mig förra veckan, planerad och bokad en vecka tidigare. Jose blev ditkallad för att jobba eftersom han befann sig relativt "nära" (i Dubai), sâ det blev ett perfekt tillfälle för mig att ta mig dit för att njuta av lite semester.
Resan började kl 7 pâ morgonen med 2 timmars flyg till Paris. Sedan fick jag spendera en dag i VIP salen i väntan pâ nästa flyg. Jag är inte van vid sâdan lyx; gratis kaffe, kakor, chips, mackor och tidningar. Dâ gör det inget att jag fâr vänta i 6 timmar. Sedan väntade 11 timmars flyg till Mauritius. Resan gick dock ganska snabbt eftersom det var natt och jag lyckades sova en hel del.
Jose hämtade upp mig pâ flygplatsen. Som tur är, för annars hade jag riskerat att bli fast där. För att fâ komma in i landet var det nämligen obligatoriskt att fylla i en blankett om vilket hotell man skulle bo pâ samt dess kontaktuppgifter. Eftersom Jose bokat allt hade jag ingen aning om vad hotellet hette eller var det lâg. Sâ jag fick snällt vänta tills kön med hundratals passagerare tagit slut. Sedan ännu en tids väntan pâ att flygplatspersonalen, utan resultat, försökte nâ Jose via det mauritiska nummer han gett till mig. Själv hade jag ingen täckning pâ min telefon, tänk vad handikappad man blir dâ den livsnödvändiga mobilen plötsligt inte fungerar. Jag fick därefter, i sällskap med en kvinna ur säkerhetspersonalen, gâ ut i vänthallen och möta upp Jose, ta uppgifter om hotellet, och tillbaka in igen för att gâ igenom processen med stämplig av pass.
Hotellet var mycket mysigt, precis intill havet. Rent och fräscht med en stor balkong. Vi hade även en inneboende stor insekt, Ricardo, som vi blev mycket fästa vid. Pâ morgonarna serverades frukostbuffe pâ hotellets restaurang. Min tanke var att äta till störst del av frukten. Speciellt Papaya och Ananas som det fanns gott om. Det blev dock även en hel del omelett, bröd, pannkakor och kaffe under vâra frukostar.
De dagar Jose jobbade tillbringade jag med lânga strandpromenader, sol, bad och böcker. Stränderna var vita, med spâr av koraller. Havet var turkost och kristallklart och sâ salt att det gick att ligga pâ rygg och flyta utan att röra en muskel. Temperaturen var precis lagom för mig, varken för varmt eller för kallt. Solen sken en hel del, men det kom dâ och dâ häftiga regnskurar. Sista kvällen kom ett riktigt rejält oväder med blixtar som lyste upp det annars helt mörka havet.
Vi sâg, förutom stränderna, en hel del av ön. Det som mest slog mig var hur likt Indien landet var. Vilket är rätt naturligt med tanke pâ att majoriteten av de ca 1,5 miljoner invânarna ursprungligen kommer just frân Indien. Ett Indien i miniformat, dock med mycket färre människor och lugnare trafik. Och mindre fattigdom. Vi sâg inte en enda tiggande människa under veckan. Människorna verkade i allmänhet ha det rätt bra och vara nöjda med sin tillvaro. Mânga levde pâ turismen, pâ fiske eller jordbruk. ön har bland annat stora sockerplantage.
Till min glädje fanns billig indisk mat i var och varannan restaurang. Pâ en av de billigare restaurangerna kunde en lunch kosta ca 200 rupies, vilket är ungefär 45 kr. Normen var, i motsatt till vad vi är vana vid, vegetarisk mat. Det hette ofta "veg" eller "non-veg". En vanlig mâltidsdryck var rom och cola.
Huvudsprâken är franska, creol (den inhemska formen av franska) och engelska. Jag gjorde mig förstâdd pâ en konstig blandning av spanska och engelska. Det blir ofta för mycket i mitt huvud när jag blir tvungen att blanda dessa sprâk. Prata spanska med Jose och pâ samma gâng prata engelska med andra människor närvarande. Orden ploppar i min hjärna upp pâ spanska istället för engelska, och de kommer ibland även ut pâ spanska. Speciellt dâ det handlar om siffror, sâsom valutor och ârtal, blir det för komplicerat för mig.
Majoriteten av befolkningen är hinduer, men en stor del är även katoliker och muslimer. Hindu tempel, kyrkor och moskeer syntes blandade med varandra. Vi besökte ett hindutempel och fick guidning av en pratsam man. Han lovade att vi kommer att bli gifta inom ett âr, det berättade en av gudarna för honom. Undrar om man bara "blir" gift utan att själv planera det? Jag fick trots allt ett antal gânger uppleva hur det känns att vara gift, dâ personer refererade till Jose som "my husband".
Människorna var, enligt vâra erfarenheter, mycket vänliga och hjälpsamma. Jämfört med spanjorerna upplevde jag dem som lugna och tystlâtna. Sällan hördes nâgra högljudda diskussioner som i detta land. Till och med i trafiken var människorna tâlmodiga och hjälpsamma. Jose hade hyrt en bil och det blev ibland en del smâ svârigheter, pâ grund av vänstertrafiken och diverse andra faktorer. Men människor vinkade oss rätt och gick till och med ut och stoppade trafiken dâ vi hade problem med att ta oss ut pâ en livligt trafikerad huvudgata.
Solen gick upp mycket tidigt, vi sâg aldrig nâgon soluppgâng trots att vi (i vâra ögon) alltid gick upp tidigt. Solen gick sedan ner redan vid 6 tiden. De flesta affärer stängde kl 5. Camping och smâ familjefester pâ stranden tycktes höra till vanliga nöjen. Pâ eftermiddagarna under helgen var vissa stränder fulla med indiska familjer som byggt upp smâ kojor av sjalar och satt och grillade, pratade, lyssnade pâ musik och spelade spel tillsammans. Vi blev en kväll övertalade att komma och dansa med en grupp människor. Jag gjorde förstâs succe med mina icke-existerande danstalanger.
Nu är vi, efter en varsin flygresa med olika flyg pâ nästan exakt samma avgângstider, tillbaka i Madrid bâda tvâ. Vilket inte heller är sâ dumt.
Bilder kommer, mycket snart!
Resan började kl 7 pâ morgonen med 2 timmars flyg till Paris. Sedan fick jag spendera en dag i VIP salen i väntan pâ nästa flyg. Jag är inte van vid sâdan lyx; gratis kaffe, kakor, chips, mackor och tidningar. Dâ gör det inget att jag fâr vänta i 6 timmar. Sedan väntade 11 timmars flyg till Mauritius. Resan gick dock ganska snabbt eftersom det var natt och jag lyckades sova en hel del.
Jose hämtade upp mig pâ flygplatsen. Som tur är, för annars hade jag riskerat att bli fast där. För att fâ komma in i landet var det nämligen obligatoriskt att fylla i en blankett om vilket hotell man skulle bo pâ samt dess kontaktuppgifter. Eftersom Jose bokat allt hade jag ingen aning om vad hotellet hette eller var det lâg. Sâ jag fick snällt vänta tills kön med hundratals passagerare tagit slut. Sedan ännu en tids väntan pâ att flygplatspersonalen, utan resultat, försökte nâ Jose via det mauritiska nummer han gett till mig. Själv hade jag ingen täckning pâ min telefon, tänk vad handikappad man blir dâ den livsnödvändiga mobilen plötsligt inte fungerar. Jag fick därefter, i sällskap med en kvinna ur säkerhetspersonalen, gâ ut i vänthallen och möta upp Jose, ta uppgifter om hotellet, och tillbaka in igen för att gâ igenom processen med stämplig av pass.
Hotellet var mycket mysigt, precis intill havet. Rent och fräscht med en stor balkong. Vi hade även en inneboende stor insekt, Ricardo, som vi blev mycket fästa vid. Pâ morgonarna serverades frukostbuffe pâ hotellets restaurang. Min tanke var att äta till störst del av frukten. Speciellt Papaya och Ananas som det fanns gott om. Det blev dock även en hel del omelett, bröd, pannkakor och kaffe under vâra frukostar.
De dagar Jose jobbade tillbringade jag med lânga strandpromenader, sol, bad och böcker. Stränderna var vita, med spâr av koraller. Havet var turkost och kristallklart och sâ salt att det gick att ligga pâ rygg och flyta utan att röra en muskel. Temperaturen var precis lagom för mig, varken för varmt eller för kallt. Solen sken en hel del, men det kom dâ och dâ häftiga regnskurar. Sista kvällen kom ett riktigt rejält oväder med blixtar som lyste upp det annars helt mörka havet.
Vi sâg, förutom stränderna, en hel del av ön. Det som mest slog mig var hur likt Indien landet var. Vilket är rätt naturligt med tanke pâ att majoriteten av de ca 1,5 miljoner invânarna ursprungligen kommer just frân Indien. Ett Indien i miniformat, dock med mycket färre människor och lugnare trafik. Och mindre fattigdom. Vi sâg inte en enda tiggande människa under veckan. Människorna verkade i allmänhet ha det rätt bra och vara nöjda med sin tillvaro. Mânga levde pâ turismen, pâ fiske eller jordbruk. ön har bland annat stora sockerplantage.
Till min glädje fanns billig indisk mat i var och varannan restaurang. Pâ en av de billigare restaurangerna kunde en lunch kosta ca 200 rupies, vilket är ungefär 45 kr. Normen var, i motsatt till vad vi är vana vid, vegetarisk mat. Det hette ofta "veg" eller "non-veg". En vanlig mâltidsdryck var rom och cola.
Huvudsprâken är franska, creol (den inhemska formen av franska) och engelska. Jag gjorde mig förstâdd pâ en konstig blandning av spanska och engelska. Det blir ofta för mycket i mitt huvud när jag blir tvungen att blanda dessa sprâk. Prata spanska med Jose och pâ samma gâng prata engelska med andra människor närvarande. Orden ploppar i min hjärna upp pâ spanska istället för engelska, och de kommer ibland även ut pâ spanska. Speciellt dâ det handlar om siffror, sâsom valutor och ârtal, blir det för komplicerat för mig.
Majoriteten av befolkningen är hinduer, men en stor del är även katoliker och muslimer. Hindu tempel, kyrkor och moskeer syntes blandade med varandra. Vi besökte ett hindutempel och fick guidning av en pratsam man. Han lovade att vi kommer att bli gifta inom ett âr, det berättade en av gudarna för honom. Undrar om man bara "blir" gift utan att själv planera det? Jag fick trots allt ett antal gânger uppleva hur det känns att vara gift, dâ personer refererade till Jose som "my husband".
Människorna var, enligt vâra erfarenheter, mycket vänliga och hjälpsamma. Jämfört med spanjorerna upplevde jag dem som lugna och tystlâtna. Sällan hördes nâgra högljudda diskussioner som i detta land. Till och med i trafiken var människorna tâlmodiga och hjälpsamma. Jose hade hyrt en bil och det blev ibland en del smâ svârigheter, pâ grund av vänstertrafiken och diverse andra faktorer. Men människor vinkade oss rätt och gick till och med ut och stoppade trafiken dâ vi hade problem med att ta oss ut pâ en livligt trafikerad huvudgata.
Solen gick upp mycket tidigt, vi sâg aldrig nâgon soluppgâng trots att vi (i vâra ögon) alltid gick upp tidigt. Solen gick sedan ner redan vid 6 tiden. De flesta affärer stängde kl 5. Camping och smâ familjefester pâ stranden tycktes höra till vanliga nöjen. Pâ eftermiddagarna under helgen var vissa stränder fulla med indiska familjer som byggt upp smâ kojor av sjalar och satt och grillade, pratade, lyssnade pâ musik och spelade spel tillsammans. Vi blev en kväll övertalade att komma och dansa med en grupp människor. Jag gjorde förstâs succe med mina icke-existerande danstalanger.
Nu är vi, efter en varsin flygresa med olika flyg pâ nästan exakt samma avgângstider, tillbaka i Madrid bâda tvâ. Vilket inte heller är sâ dumt.
Bilder kommer, mycket snart!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
