helgen

I helgen har jag verkligen haft chansen att kompensera för alla tysta arbetsdagar dâ jag inte kunnat träna min spanska. Har träffat mânga trevliga människor! I fredags ât jag lunch med en kompis frân Gävle och hans spanska flickvän. Roligt att en gammal klasskompis frân lâgstadiet skulle visa sig befinna sig här ocksâ!

I lördags följde jag med min sambo Javi, hans flickvän och hans kompis till en liten by i närheten av Madrid. Killarna cyklade i bergen och vi promenerade. Jag börjar upptäcka att Madrid inte är sâ dumt trots allt, det finns mânga fina ställen i närheten.

Jag förstâr mig inte pâ spanjorernas matvanor. I Sverige säger vi att frukosten är dagens viktigaste mâltid, men i här är det vanligt att börja dagen med en kopp kaffe eller choklad och sedan inte äta mer pâ flera timmar. Vi gick oavbrutet i bergen i över tre timmar i sol och värme. Efter det var jag, trots min obligatoriska grötfrukost, trött och utsvulten. Flickvännen som inte hade ätit nâgon frukost alls verkade fortfarande ha krafter kvar. José tycker att jag är konstig som mâste äta pâ morgonen, han anser att ett glas mjölk eller en sockrad bulle ger lagom mycket energi eftersom man ändâ inte gör av med nâgon energi under natten. Pâ kvällarna däremot, dâ kan man äta mycket.

Igâr var jag och José hembjudna till hans jobbarkompis pâ mat. Där var ocksâ nâgra andra kollegor, deras respektive samt smâ döttrar och söner. De flesta gästerna var frân Brasilien. Sâ skönt att för en gângs skull inte vara den som pratar sämst spanska och att kunna hänga med i konversationen. Vi satt ute i parets trädgârd i solskenet och blev bjudna pâ god mat, vin och flera olika desserter. Vi hade bakat kanelbullar och de andra gästerna hade med sig brasilianska efterrätter. Nu har sommaren kommit hit, det har varit omkring 30 grader hela helgen. Skönt!

Nu âterstâr ett par timmar av min arbetsdag, sedan jobbar jag bara en dag innan ny ledighet väntar!

om att vara sambo

Hittils fungerar det bra att bo med José och "bonuspojkarna". Jag hade trott att jag skulle irritera mig mer pâ hans kläder som alltid ligger slängda pâ fel ställe, pâ hans vana att aldrig fälla ned toasitsen, pâ alla plast doft-grejer som han envisas med att ha framme, liksom gosedjuren som han anser vara dekorationer eller pâ hans miljoner engângsartiklar frân Air France (smâ schampoflaskor, tandborstar, öronproppar, nesessärer, ögonskydd, strumpor, filtar etc. Han är helt besatt av att ta med sig sâ mycket gratisgrejer som möjligt hem frân sina resor!) Det har dock gâtt förvânansvärt bra, jag har blivit blind och lat och det är sâ skönt!

Dock fungerar inte min blindhet när det gäller soporna. Miljövännen i mig mâr dâligt över att inte kunna sopsortera! Visst, till en viss del sorterar man här ocksâ men inte alls tillräckligt.
Apropâ det sâ är det hemskt att se hur mânga 2 deciliters vattenflaskor som konsumeras pâ kontoret! Funderar pâ att starta en anonym "drick kranvatten" kampanj, sätta upp lite flygblad här och där!

Kay Pollack

Jag har kommit pâ en tillfällig lösning pâ mitt jobb-problem; talböcker. Helt perfekt när man är understimulerad och vill fâ tiden att gâ. Just nu lyssnar jag pâ Kay Pollack. Han tycks vara en sâdan person som man antingen älskar eller hatar. Mânga människor blir irriterade pâ hans otroligt positiva attityd. Jag kan hâlla med om att han fâr livet att verka väldigt enkelt. Och livet är inte enkelt. Dock kan saker och ting mânga gânger bli enklare om man väljer att tolka dem pâ andra sätt. Nâgot som är lätt att glömma. För mig passar det därför bra med en dos Kay Pollack dâ och dâ.

Jag är inte irriterad av de skäl jag tror utan pâ grund av hur jag väljer att tolka händelsen.
Ingen kan sâra mig utan mitt medgivande. Jag kan välja mina tankar. Hur vill jag mâ?

Sâ nu har jag under nâgra dagar varit en otroligt positiv flickvän och en nästan lika positiv visitkorts-scannare!

Yrke: Brad Pitts röst

Spanien hör till de länder som dubbar alla utländska tv-program och filmer. José och jag brukar diskutera huruvida detta är positivt eller ej, vilket jag inte ska gâ in närmare pâ här. Iallafall sâ läste jag i Metro häromdagen att de personer som dubbar är ganska dâligt betalda och att det inte finns sâ mânga duktiga dubbare att anlita. Detta resulterar i att det är ett fâtal personer som gör flera olika röster, vilket jag tycker är ganska roligt. Exempelvis är Brad Pitts röst densamma som Michelangelo i Turtles, Hannibal Lecters densamma som Obelix, Gérard Depardieu och Harrison Ford. Steven Seagal har samma röst som mrs Doubtfire, Forrest Gump och Chucky, Kim Basinger samma som Kruela del Vill, och Sharon Stone och Michelle Pfeiffer har samma röster. Det är ocksâ vanligt att barnröster dubbas av vuxna människor, vilket inte alltid (eller aldrig) blir särskilt lyckat!

en sân där dag dâ man bara vill vända om och gâ hem och dra täcket över huvudet

Idag regnar och blâser det. Jag promenerade mot tunnelbanan i mina (för vädret mycket lämpliga) ballerinaskor, med paraplyet i ena handen och en kasse i den andra. För att spara tid hade jag valt den snabbaste, men lerigaste, vägen. Tänkte att jag ju alltid kan tvätta av skorna när jag kommer fram. Vad jag inte räknat med var att jag skulle fastna med ena skon i leran, tappa den och sätta ned foten. Foten riktigt sögs fast i leran. Medan jag försökte att torka av foten med vanten, balanserande pâ ett ben och med alla grejer i handen, râkade jag pâ nâgot sätt tappa även den andra skon! Hade dâ inget annat val än att sätta pâ mig bâda skorna igen och vandra vidare. Och som pricken över i:et; när jag kom fram till perrongen rullade tâget iväg precis när jag skulle stiga pâ. Nu sitter jag iallafall slutligen här pâ jobbet och kan skratta ât det hela. Med rengjorda skor, men med svarta strumpbyxor som är helt bruna pâ fötterna.

min egen hemmaman

José har gjort en städlista eftersom han tycker att vi andra inte sköter städningen av köket ordentligt. Hans idè var att köket skulle skuras varje kväll men det var vi inte riktigt överrens om. Sâ nu har vi löst det hela med en städlista. Var och en fâr städa när man känner för det. Som ni ser sâ leder jag poängligan (fast ett X är fusk, det satte José dit när jag torkat av diskbänken. Hans X är förresten ocksâ fusk, han tyckte att han förtjänade det =).

Eftersom José tycker om att laga mat och är duktig pâ det och eftersom jag är ganska lat när det gäller sâdant sâ är det han som stâr för matlagningen. Och eftersom han jobbar hemifrân de veckor han inte reser sâ är det han som sköter det mesta av städningen. Min uppgift är att diska. Jämställt och bra tycker jag!

min kollega

Jag ska specifiera det jag tidigare skrev om projektioner. I detta fall syftade jag pâ min kära kollega, hon är den som anställde mig och som bestämmer vad jag ska göra.

En kvinna som inte verkar mâ särskilt bra, âtminstone är det uppenbart att hon inte trivs med sitt jobb. Hon kan dock plocka fram en mycket trevlig fasad som hon visar utât. Mot mig hâller hon däremot inte upp nâgon fasad. Hon visar sällan ett leende och ser mig knappt i ögonen när hon pratar med mig, utan ropar/mumlar för det mesta order frân sin plats bakom skrivbordet.
De gânger jag sett henne nöjd är när jag själv har erkänt att jag är uttrâkad eller när det syns pâ mig.

I fredags, innan hon kommit till arbetet, fick jag äntligen en mer intressant och meningsfull uppgift av en av mina manliga kollegor. Jag ägnade ett par timmar under fredagen ât denna, men hann knappt sätta igâng förrän hon sade ât mig att visitkorten mâste vara prioritet nr 1 och gav mig riktlinjer för hur mânga visitkort som ska hinna scannas per dag. Trots att det pâ denna arbetsplats inte direkt hopar sig av arbetsuppgifter och dessa visitkort inte kan räknas till det mest akuta. För att nâ upp till riktlinjerna mâste jag ägna all min tid ât visitkorten. Sâ igâr, eftersom jag (enligt henne) inte nâtt mâlen, tog hon över den uppgift den manliga kollegan givit mig.

Jag misstänker en liten rädsla för konkurrens. Hon har sedan i fredags inte lämnat mig ensam med denna man. Jag kämpar för att inte smittas av hennes negativa inställning och fâr pâminna mig själv gâng pâ gâng om att det inte är jag som gör fel! Jag försöker att ta fasta pâ det som trots allt är positivt. Det känns sâ skönt att veta att jag inte mâste vara här. Jag kan säga upp mig när jag vill. Ska härda ut lite till bara, hehe.

en solig dag

Nu är solen tillbaka efter en regnig vecka. Här pâ kontoret är det varmt!! Trots regn har det ändâ varit varmt ute och när solen skiner kan det nästan kännas som en svensk sommardag. Idag pâ lunchen tänker jag sätta mig ute i en park och äta. En positiv sak med att jobba i Spanien är att det inte tycks vara sâ noga med tiderna, mina kollegor tar lunch i 2-3 timmar ibland och kommer aldrig till kontoret före 10, trots att dagen börjar kl. 9. Sâ här kan till och med punktliga Emma komma lite sent utan att känna sig alltför skyldig.

Helgen har varit bra! Salsakurs pâ fredagen, en tur pâ stan pâ lördagen och sedan middag med nâgra trevliga spanjorer pâ kvällen. De kom frân Baskien i norra Spanien och pratade en mycket tydlig spanska och för en gângs skull förstod jag nästan allt som sades!

Igâr under en promenad hittade jag nâgra äldreboenden/rehabiliteringscenter. Gick sedan tillbaka och lämnade in jobbansökningar, sâ förhoppningsvis har jag snart ett mer givande arbete! Idag ska 200 visitkort scannas in...

jag förstâr inte...

varför man frivilligt tar pâ sig ett par skor med klackar sâ höga att fötterna vinglar när man gâr!

projektioner

Det är otroligt vad människors sinnesstämning har en förmâga att smitta av sig. Vad lätt det är att ta över en annan persons negativa attityd, känslor av hopplöshet och av att inte duga.

tankar för dagen

Jag fördriver min tid genom att lyssna pâ radio... Här är en favorit just nu:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1092418&BroadcastDate=&IsBlock=1

Kramar frân ett regnigt Madrid

jag är ingen businessman

Jag sitter här pâ mitt fina kontor och äter äpple. är rädd att kladda ner eftersom allt är sâ nytt och fint. Till och med papperskorgen är fin, klädd i läder pâ insidan, och lämpar sig inte för att slänga kladdig frukt. Känner redan nu att jag inte kommer att bli kvar här sâ mânga mânader, inte alls rätt miljö för mig. Jag vill ha ett jobb där jag möter människor. Här möter jag nästan ingen, bara en dataskärm. Och mina kollegor är inte sâ pratsamma, de fâ meningar de säger handlar om arbetet och jag är inte sâ insatt i hotellbranschen. är inte särkilt intresserad av att bli heller. Men jag ska hâlla ut till sommaren âtminstone, alltid blir jag nâgra erfarenheter rikare!

Helgen har varit bra, jättetrevligt att gâ pâ spanskt bröllop. Flamencobröllop. De spelade ingen bröllopsmarsch utan flamencomusik. Bröllopet ägde rum i en kyrka i en mysig liten by i södra Spanien, där Joses familj har sommarstuga. Roligt att titta pâ alla finklädda människor och hälsa pâ alla kusiner! Bilder kommer snart...

en helt ny värld...

Har just pâbörjat min tredje arbetsdag som receptionist. Har hamnat i en värld jag inte alls är van vid, eleganta lokaler och eleganta människor. Känner mig inte riktigt hemma i den här världen. En intressant detalj är att ALLA hejar dâ de kommer in i hissen och alla säger hejdâ när de gâr ut. Under mina resor upp till vâning 29 blir det en hel del "hola" och "hasta luego"! Av de erfarenheter jag hittils hunnit fâ av receptionistjobbet är detta inte mitt drömjobb. Det ligger i linje med julkortssortering pâ posten, fast här saknar jag nâgon att prata med. Mina arbetsuppgifter har främst bestâtt av att scanna in visitkort, lagra uppgifterna i en databas och arkivera korten. En mycket stimulerande och utvecklande syssla, haha. Totalt har telefonen ringt endast 5 gânger och det har kommit 2 personer pâ besök. Jag fâr dâ tillfälle att träna pâ att prata en formell spanska, nâgot jag inte har nâgon som helst erfarenhet av. José har lärt mig att jag mâste säga "ni" till chefen och jag försöker, men i de fâ meningar jag sagt till honom har jag alltid lyckats fâ med ett "du", det gâr av bara farten! Det sägs att hjärnan inte förstâr ordet inte. Alltsâ, när jag tänker "jag fâr inte säga du" sâ förstâr hjärnan det som att "jag fâr säga du".

Emellan de fâ samtalen ägnar jag mig alltsâ ât visitkorten. Det är ganska ensamt här. Jag sitter i mitt eget hörn och de andra sitter pâ sina kontor. Det finns inget fikarum, endast en kaffemaskin, sâ det blir inga naturliga träffpunkter. Pâ lunchen gâr alla ut och äter, var och en för sig. Men nu ska jag försöka att vara positiv! Jag har nära till jobbet, utsikt över hela staden, gott kaffe, möjlighet att sitta vid datorn och göra lite vad jag vill och helt ok arbetstider. Och av det lilla jag pratat med dem att döma verkar kollegorna vara trevliga. Det jobbar bara 6 personer här; en chef, tvâ spanjorer, en engelsman, en kvinnlig sekreterare och sâ jag, lägst i rangordningen!

Idag har jag fâtt en lite mer meningsfull syssla, vi ska inventera alla datorer, skrivare, telefoner och liknande utrustning och märka alla maskiner med en kod. Sâ idag skriver jag ut smâ klisterlappar och klistrar pâ.

I mândags gick jag upp kl. 6, âkte till stan och ställde mig i kö utanför poliskontoret för att boka en tid för att fâ ett spanskt ID kort eftersom det är helt omöjligt att nâ dem pâ telefon. Det var redan ca 20 pers där när jag kom dit kl. 7. Kontoret öppnar kl. 9 och de släpper bara in 60 pers/dag. Efter tre timmars väntan i kyla och mörker fick jag äntligen komma in, helt stelfrusen. Fick dock inte en tid förrän i mitten av juni. Det gâr att arbeta här utan ID kort, men det dras mycket mer i skatt och lönerna är redan lâga. Jag kommer att förlora ca 1500kr/mân pâ att inte ha nâgot ID kort. Det var iallafall trevliga människor i kön utanför polisen, lärde bland annat känna en tjej frân Brasilien med vilken jag ât middag igâr.

Oj, nu händer det saker här pâ kontoret, telefonen ringde hehe. Och inte mindre än tre personer ringde pâ samma gâng, varav tvâ ville prata med samma person, en pâ spanska och en pâ engelska. Den tredje lyckades jag tyvärr tappa bort i röran. Jag fick nyss nyheten att jag ska fâ äran att flytta till ett skrivbord närmare de andra!

Jag trivs trots allt bra i Madrid och har trevliga sambos. I morgon kommer José hem och vi âker till Berja för att gâ pâ hans kusins bröllop!