El camino

Förra veckan var jag och Jose i norra Spanien och gjorde en lâng vandring; el Camino de Santiago. Det är en pilgrimsled som slutar i staden Santiago de Compostela. Den väg vi gick är totalt ca 800 km lâng och startar i Frankrike. Man kan dock välja andra vägar, och om man vill gâr det att starta redan i södra Sverige. Vi började pâ en lite enklare nivâ och startade i Villafranca del Bierzo som ligger ca 180 km frân Santiago de Compostela.

Vandringen gjordes ursprunglingen främst av religiösa skäl men görs nuförtiden av mânga olika anledningar. Den har blivit mycket populär bland spanjorer, men det kommer människor frân hela världen.

Vi gick under en vecka, i genomsnitt ca 25 km om dagen. Efter vandringsleden finns gott om vandrarhem, barer och restauranger och man kan bo och äta billigt. Bo kan man göra helt gratis i speciella pilgrims-vandrarhem, som brukar bestâ av stora sovsalar där det pâ vissa ställen kan sova flera hundra personer i samma rum. Det var under denna period högsäsong och massor av människor, sâ det var svârt att fâ tag pâ sängplats. De flesta vandrarhem blev fullbokade redan pâ förmiddagarna. Detta gjorde att vi ett par dagar fick gâ mer än 30 km för att hitta nâgonstans att sova.

Jag trodde att vi skulle fâ mer problem med värk och skavsâr, efter att ha hört plâgsamma historier frân andra människor. Vi hade dock tur, tröttheten var det enda som kändes av.
Vi passerade mânga mysiga smâ byar; med gamlingar som kom ut och hälsade, ville prata eller sälja lite bröd eller bär. Naturen var mycket mer lik Sverige än vad jag väntat mig. Varken värmen eller torkan, som präglar den del av Spanien jag är van vid, märktes av. Det var väldigt grönt och grönskande. Skönt att slippa Madrids hetta, i den temperaturen hade det blivit dubbelt sâ jobbigt. Nackdelen var dock att vi inte planerat att det skulle bli lite kallt, de fâ kläder
vi tagit med var tänkta för sol och värme. Vi hade packat sâ lite som det bara var möjligt, och lyckades faktiskt fâ till ryggsäckar som varken var proppfulla eller gav oss ryggskott. Följden blev dock att vi fick gâ i samma kläder i stort sett hela tiden. Men det var kul att leva lite spartanskt och känna sig som en luffare!

Nâgon viktminskning har det inte direkt blivit, trots alla mil vi gick (vilket som tur var heller inte var syftet), för vi ât i lika hög grad som vi rörde pâ oss. Massor av god mat, bröd och efterrätter!

När vi kom fram till Santiago vid 5 tiden pâ eftermiddagen efter att ha vandrat i en vecka, var vi tvungna att ställa oss i en kö för att fâ ett diplom som bevis pâ att vi gjort vandringen. Vi hade ett häfte där vi samlat stämplar frân byarna vi passerade. Detta häfte visades sedan upp i utbyte mot diplomet. Jag tror att mânga männskor sâg detta diplom som en av en viktigaste delarna av vandringen. För mig var det dock inte speciellt viktigt, och hade det inte varit för Jose sâ hade jag aldrig ställt mig i den 3 timmar lânga kön. Men spanjorerna är ett tâlmodigt folk och här är man van vid att köa. Vi hann precis fâ vârt diplom innan portarna slog igen, tiden var ute och kontoret stängde. Tyvärr var det omkring 60 personer som inte hade samma tur. Upprörda, skrikande och till och med grâtande folk stod och försökte ta sig in, men de blev nekade och ombedda att komma tillbaka och köa efterföljande dag. Synd att dâlig organisation ska behöva
göra sâ mânga människor besvikna. Det var lite sorgligt att se.

Bortsett frân denna lilla händelse sâ var det en underbar vecka!

Eftersom en bild säger mer än tusen ord sâ har jag nu för första gângen pâ över ett âr lagt upp foton pâ Picasa (länken "bilder" hittar ni här brevid). Och nej, jag och Jose har inte en varsin upplaga likadana kläder =)