Jaipur

Nu ar vi i Jaipur, kom hit igar morse efter en 5 timmars tagresa. Delade kupe med ett brittiskt par. De var i sextioarsaldern och ar ute och back-packar. Hade bott i en indisk familj nagra natter och var nu pa vag mot nya aventyr. Verkligen ett levande exempel pa att aldern allra mest sitter i huvudet, man ar inte aldre an man kanner sig!

Vi har hittat ett helt fantastiskt hotell, huset liknar ett riktigt palats, mer som ett museum an ett hotell. Med malningar fran golv till tak. Det har en stor, mysig tradgard och en swimmingpool. Det ar varmt men temperaturen ar helt uthardlig. Inte sa att man vill sitta och sola, men for langsamma promenader ar det lagom. I eftermiddag ska vi till poolen och ta det lugnt.

Denna formiddag har vi varit i ett hinduistiskt tempel som kallas ap-templet. Det gor skal for sitt namn, ar fullt av apor, ca 2000 stycken. Vi kopte en pase jordnotter att mata dem med. Sma jattesota apor, som kom fram och tog notterna ur vara hander. En och annan var mer framfusig och ryckte tag i hela pasen. Verkligen fashinerande hur lika de faktiskt ar oss manniskor. Eftersom platsen ar helig for hinduerna var det flera familjer dar och badade och tvattade sina klader i bassangerna dar ocksa aporna brukar bada. Vi fick besoka ett tempel tillagnat en gud med ap-ansikte.

Sedan tog vi rikshawn tillbaka till staden, till en lite modernare del an dar vi bor, for att ata lunch. Maten har hittils varit valdigt god. Och valdigt billig. Och valdigt snall mot vara magar. Nar vi sitter och ater hander det ratt ofta att nagon indier (eller en hel familj) kommer fram och ber att fa fotograferas tillsammans med oss. I morse, nar jag at en frukost bestaende av en, i min smak, alltfor starkt kryddad potatis- och gronsaksgryta (som jag dessutom precis lyckats stanka i ena ogat) kom en familj fram och ville fotograferas. Sa de fick ett fint foto av mig med bade snor och tarar rinnande av den starka maten.

Det ar helt ok att de kollar pa oss lika mycket som vi kollar pa dem, jag gillar att upplevelsen av nagot annorlunda blir omsesidig. Att vi for dem ar lika konstiga som de ar for oss. For ibland far jag daligt samvete av att vi semestrar har, mitt i fattigdom och i vissa fall ren misar. Gar runt och tittar med stora ogon pa manniskor som ligger utslagna och som inte har mat for dagen. Och nekar dem pengar trots att vi dar hemma lever i stort overflod. Samtidigt inser jag ju att vi omojligt kan hjalpa dem. Nagot litet kan vi bidra med, om sa ibland bara ett leende. Lite pengar till nagon, ett tuggummi, ett handslag... Och manga stader lever ju faktiskt till stor del av turismen, skulle vi inte komma hit, handla mat och produkter, bo pa deras hotell, resa med deras fordon, da skulle fler manniskor ga sysslolosa. Och vi tar, forhoppningsvis, med oss nya erfarenheter och lardomar hem. En okad kunskap om andra satt att leva sitt liv, en okad medvetenhet om att vi lever pa en enda planet, att vi alla ar manniskor och har ansvar for varandra och var varld.

Jag pratade igar med en indisk man som bott i usa i manga ar. Han berattade att den indiska arbetslosheten trots allt inte ar ett lika stort problem som den i vastvarlden. Har finns det arbete att utfora. Har har inte varje process effektiviserats till den hoga grad att de enda som kan fa jobb ar hogutbildade ingenjorer. Har kan 4 personer sysselsattas med att salja en enda vara. En marknadsfor produkten. En andra tar emot pengarna. En tredje fixar kvittot. En fjarde packar in produkten. I Sverige behovs numera inte en enda manniska for samma uppgift. Det fixar en maskin.

Jag ser fa manniskor har som sitter sysslolosa. Det finns alltid nagon uppgift att utfora, nagot att laga, nagot att skapa. Eller nagot att hjalpa till med. Nar vi fragar efter vagen, da star dar platsligt 5 personer och hjalps at att besvara fragan.

Nu ska jag overlamna datorn till Jose. Hor snart av mig igen! Kramar