Att ge utan att förvänta sig nâgot tillbaka, det tror jag det är fâ människor som gör.
Och ska vi egentligen sträva efter det? Livet är ju möten, kommunikation, ge och ta emot...
Utanför vâr mataffär brukar det stâ en kvinna i 40 ârs âldern och tigga. Jag tycker om att handla till henne eftersom hon alltid blir sâ tacksam. Och hon har en förmâga att be om vad hon behöver. Idag bad hon om schampo till sig och sina barn. Sâ jag köpte schampo och choklad.
Tanken brukar komma att hon kanske bara luras, hon kanske egentligen inte alls har ont om pengar utan bara är lat och tigger eftersom det är enklare än att jobba. Och att hon kanske inte alls har familj utan slösar pengarna pâ alkohol och droger.
Men jag vill tro pâ henne. Och jag har sâ svârt att föreställa mig hur nâgon frivilligt skulle sätta sig i den förödmjukande situation det innebär att stâ och tigga om det inte vore den absolut sista utvägen. Och vem ber om schampo om man egentligen vill ha droger?
När man fâr höra att man har ett stort hjärta och, med mycket värme, blir önskad en lycklig vecka, dâ känns det verkligen meningsfullt att ge och vad bättre skulle jag kunnat göra med de pengarna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jätte bra av dig emma, tror inte heller nån frivilligt står o tigger schampo? nej d låter konstigt.
Så hon är nog precis så där fattig, tragiskt
Du är snäll som hjälper en gammal tant! Jag tror också gott om alla - varför ska man inte det egentligen?? Jag tror också hon är riktigt fattig och hon kommer nog skänka dig många tankar från himmlen sen =)
Skicka en kommentar