Nu ar vi i Udaipur, en mysig "liten" stad langre soder ut. En natts tagresa tog oss hit, dar jag sov bekvamare an pa nagot av hotellen hittills. Det ar skont med lite lugnare omgivningar. Staden ar uppbyggd kring en stor sjo. Vart hotellrum har balkong med sjoutsikt samt en stor takterass med restaurang. Igar akte vi en battur till ett stort palats som byggts mitt ute i sjon. Vattnet sag rent och klart ut, men tittar man lite narmare inser man att sa inte ar fallet. Indierna anvander sjon bade for toabesok, simturer, bad, kladtvatt och dricksvatten. Har ar vi inte langre de enda europeerna, det ar en ratt valbesokt turistort. Vilket just nu ar skont, vi far vara mer ifred. Har finns massvis med sma affarer som saljer sadant som turister intresserar sig for, det erbjuds massage, yoga, matlagningskurser, ridturer...Ikvall ska vi pa en kurs och forhoppningsvis lara oss lite indisk matlagning. Sa att det inte slutar som efter min forra Indienresa, vaskan full med kryddor men utan kunskaper i hur man anvander dem. Nu skaffar jag kunskaperna forst, kryddorna sen.
Imorgon tar vi flyget tillbaka till Delhi. Sedan en hotellnatt och dagen darpa flyger vi hem sent pa natten. Det ar varmt, nastan sa att jag blir sugen pa en simtur i sjon. Ska bli skont att komma hem till den svenska hosten!
fredag 14 oktober 2011
tisdag 11 oktober 2011
Jaipur
Nu ar vi i Jaipur, kom hit igar morse efter en 5 timmars tagresa. Delade kupe med ett brittiskt par. De var i sextioarsaldern och ar ute och back-packar. Hade bott i en indisk familj nagra natter och var nu pa vag mot nya aventyr. Verkligen ett levande exempel pa att aldern allra mest sitter i huvudet, man ar inte aldre an man kanner sig!
Vi har hittat ett helt fantastiskt hotell, huset liknar ett riktigt palats, mer som ett museum an ett hotell. Med malningar fran golv till tak. Det har en stor, mysig tradgard och en swimmingpool. Det ar varmt men temperaturen ar helt uthardlig. Inte sa att man vill sitta och sola, men for langsamma promenader ar det lagom. I eftermiddag ska vi till poolen och ta det lugnt.
Denna formiddag har vi varit i ett hinduistiskt tempel som kallas ap-templet. Det gor skal for sitt namn, ar fullt av apor, ca 2000 stycken. Vi kopte en pase jordnotter att mata dem med. Sma jattesota apor, som kom fram och tog notterna ur vara hander. En och annan var mer framfusig och ryckte tag i hela pasen. Verkligen fashinerande hur lika de faktiskt ar oss manniskor. Eftersom platsen ar helig for hinduerna var det flera familjer dar och badade och tvattade sina klader i bassangerna dar ocksa aporna brukar bada. Vi fick besoka ett tempel tillagnat en gud med ap-ansikte.
Sedan tog vi rikshawn tillbaka till staden, till en lite modernare del an dar vi bor, for att ata lunch. Maten har hittils varit valdigt god. Och valdigt billig. Och valdigt snall mot vara magar. Nar vi sitter och ater hander det ratt ofta att nagon indier (eller en hel familj) kommer fram och ber att fa fotograferas tillsammans med oss. I morse, nar jag at en frukost bestaende av en, i min smak, alltfor starkt kryddad potatis- och gronsaksgryta (som jag dessutom precis lyckats stanka i ena ogat) kom en familj fram och ville fotograferas. Sa de fick ett fint foto av mig med bade snor och tarar rinnande av den starka maten.
Det ar helt ok att de kollar pa oss lika mycket som vi kollar pa dem, jag gillar att upplevelsen av nagot annorlunda blir omsesidig. Att vi for dem ar lika konstiga som de ar for oss. For ibland far jag daligt samvete av att vi semestrar har, mitt i fattigdom och i vissa fall ren misar. Gar runt och tittar med stora ogon pa manniskor som ligger utslagna och som inte har mat for dagen. Och nekar dem pengar trots att vi dar hemma lever i stort overflod. Samtidigt inser jag ju att vi omojligt kan hjalpa dem. Nagot litet kan vi bidra med, om sa ibland bara ett leende. Lite pengar till nagon, ett tuggummi, ett handslag... Och manga stader lever ju faktiskt till stor del av turismen, skulle vi inte komma hit, handla mat och produkter, bo pa deras hotell, resa med deras fordon, da skulle fler manniskor ga sysslolosa. Och vi tar, forhoppningsvis, med oss nya erfarenheter och lardomar hem. En okad kunskap om andra satt att leva sitt liv, en okad medvetenhet om att vi lever pa en enda planet, att vi alla ar manniskor och har ansvar for varandra och var varld.
Jag pratade igar med en indisk man som bott i usa i manga ar. Han berattade att den indiska arbetslosheten trots allt inte ar ett lika stort problem som den i vastvarlden. Har finns det arbete att utfora. Har har inte varje process effektiviserats till den hoga grad att de enda som kan fa jobb ar hogutbildade ingenjorer. Har kan 4 personer sysselsattas med att salja en enda vara. En marknadsfor produkten. En andra tar emot pengarna. En tredje fixar kvittot. En fjarde packar in produkten. I Sverige behovs numera inte en enda manniska for samma uppgift. Det fixar en maskin.
Jag ser fa manniskor har som sitter sysslolosa. Det finns alltid nagon uppgift att utfora, nagot att laga, nagot att skapa. Eller nagot att hjalpa till med. Nar vi fragar efter vagen, da star dar platsligt 5 personer och hjalps at att besvara fragan.
Nu ska jag overlamna datorn till Jose. Hor snart av mig igen! Kramar
Vi har hittat ett helt fantastiskt hotell, huset liknar ett riktigt palats, mer som ett museum an ett hotell. Med malningar fran golv till tak. Det har en stor, mysig tradgard och en swimmingpool. Det ar varmt men temperaturen ar helt uthardlig. Inte sa att man vill sitta och sola, men for langsamma promenader ar det lagom. I eftermiddag ska vi till poolen och ta det lugnt.
Denna formiddag har vi varit i ett hinduistiskt tempel som kallas ap-templet. Det gor skal for sitt namn, ar fullt av apor, ca 2000 stycken. Vi kopte en pase jordnotter att mata dem med. Sma jattesota apor, som kom fram och tog notterna ur vara hander. En och annan var mer framfusig och ryckte tag i hela pasen. Verkligen fashinerande hur lika de faktiskt ar oss manniskor. Eftersom platsen ar helig for hinduerna var det flera familjer dar och badade och tvattade sina klader i bassangerna dar ocksa aporna brukar bada. Vi fick besoka ett tempel tillagnat en gud med ap-ansikte.
Sedan tog vi rikshawn tillbaka till staden, till en lite modernare del an dar vi bor, for att ata lunch. Maten har hittils varit valdigt god. Och valdigt billig. Och valdigt snall mot vara magar. Nar vi sitter och ater hander det ratt ofta att nagon indier (eller en hel familj) kommer fram och ber att fa fotograferas tillsammans med oss. I morse, nar jag at en frukost bestaende av en, i min smak, alltfor starkt kryddad potatis- och gronsaksgryta (som jag dessutom precis lyckats stanka i ena ogat) kom en familj fram och ville fotograferas. Sa de fick ett fint foto av mig med bade snor och tarar rinnande av den starka maten.
Det ar helt ok att de kollar pa oss lika mycket som vi kollar pa dem, jag gillar att upplevelsen av nagot annorlunda blir omsesidig. Att vi for dem ar lika konstiga som de ar for oss. For ibland far jag daligt samvete av att vi semestrar har, mitt i fattigdom och i vissa fall ren misar. Gar runt och tittar med stora ogon pa manniskor som ligger utslagna och som inte har mat for dagen. Och nekar dem pengar trots att vi dar hemma lever i stort overflod. Samtidigt inser jag ju att vi omojligt kan hjalpa dem. Nagot litet kan vi bidra med, om sa ibland bara ett leende. Lite pengar till nagon, ett tuggummi, ett handslag... Och manga stader lever ju faktiskt till stor del av turismen, skulle vi inte komma hit, handla mat och produkter, bo pa deras hotell, resa med deras fordon, da skulle fler manniskor ga sysslolosa. Och vi tar, forhoppningsvis, med oss nya erfarenheter och lardomar hem. En okad kunskap om andra satt att leva sitt liv, en okad medvetenhet om att vi lever pa en enda planet, att vi alla ar manniskor och har ansvar for varandra och var varld.
Jag pratade igar med en indisk man som bott i usa i manga ar. Han berattade att den indiska arbetslosheten trots allt inte ar ett lika stort problem som den i vastvarlden. Har finns det arbete att utfora. Har har inte varje process effektiviserats till den hoga grad att de enda som kan fa jobb ar hogutbildade ingenjorer. Har kan 4 personer sysselsattas med att salja en enda vara. En marknadsfor produkten. En andra tar emot pengarna. En tredje fixar kvittot. En fjarde packar in produkten. I Sverige behovs numera inte en enda manniska for samma uppgift. Det fixar en maskin.
Jag ser fa manniskor har som sitter sysslolosa. Det finns alltid nagon uppgift att utfora, nagot att laga, nagot att skapa. Eller nagot att hjalpa till med. Nar vi fragar efter vagen, da star dar platsligt 5 personer och hjalps at att besvara fragan.
Nu ska jag overlamna datorn till Jose. Hor snart av mig igen! Kramar
lördag 8 oktober 2011
Emma i Madrid goes Emma i Indien
Emma ar ju som bekant inte langre i Madrid, men gor en tillfallig comeback for att beratta lite om sin resa!
For narvarande befinner vi oss i Agra, staden dar Taj Mahal ligger, ca 3 timmars tagresa fran Delhi. Pa taget blev vi uppgraderade till 1:a klass. Tur med tanke pa att de lagre klassernas vagnar forde tankarna till de tag som transporterade judar under andra varldskriget...Vi ska nog inte klaga pa vara SJ-tag!
Indien ar sig likt! Idag akte vi taxi till en narliggande stad, tur och retur resa for bara 120 kr. Chaufforen hade, som sa manga indier, ett beundransvart talamod och vantade flera timmar i sin bil. Vi tittade pa en fastning och en moske, blev guidade av en hel hop sma pojkar (som sa klart ville tjana pengar pa att hjalpa oss). Det rakade bli en liten intressekonflikt, vi lovade bort vara anvanda entre-biljetter till tva olika pojkar, varpa den ena gick vinnande ur det hela med 2 biljetter och den andre blev utan. Vilket slutade med att han blev riktigt besviken pa Jose och agnade over 15 min pa att forsoka overtala honom leta reda pa den andre pojken och ta tillbaka biljetten.
Vi at en mycket god lunch for 12 kr var, maten ar lika god som jag minns den (och har annu ej orsakat oss magproblem)! Gick sedan runt pa den lokala marknaden och blev ombedda att fotograferas tillsammans med diverse indier. Vi forstar dock inte riktigt varfor, med tanke pa att de borde vara vana vid att se turister i det omradet. De flesta turister verkar visserligen var inhemska, men en hel del europeer och amerikaner borde de stota pa. Antingen sag vi extra konstiga ut eller ocksa var det tvartom; de fashinerades av var skonhet. Jag skille tippa pa det forsta alternativet!
Flygresan hit gick langt over forvantningarna. Med tanke pa allt negativt jag last och hort om ryska flygbolag sedan vi kopte biljetterna var jag lite orolig infor resan. Men kande mig lugn sa snart jag satt mig pa det forsta planet fran Arlanda till Moskva. Annu lugnare nar jag kom fram (i tid) till en fin, relativt nyrenoverad flygplats. Och annu battre kandes det nar aven Jose kom i tid och vi tillsammans kunde satta oss pa det stora, hela och inte alls skrotfardiga flygplanet.
Resan gick snabare an forvantat, bara ca 5 timmar mellan Moskva och New Delhi. Jag imponerades av att det gick att folja start och landning pa de egna tv-skarmarna, som dessutom hade stort urval av filmer och en tvspels-konsol.
Trafiken har i Agra ar lika kaotisk som de andra indiska stader jag besokt. Verkligen imponerande hur det trots allt fungerat. En europeisk bilforare skulle inte bli langlivad har, men de indiska forarna har en otrolig formaga att ta sig fram, hur omojlig situationen an verkar. Trots att det som verkar galla ar lagen om "storst och hogst tutande gar forst" rader det anda en form av samarbete. Stora lastbilar, taxibilar, privatpersoner, rikshaws, cyklar, cykeltaxis, djur, gangtrafikanter...alla lyckas standigt ta sig fram och undvika kollision. Sa man kanner sig konstigt nog lugn mitt i allt kaos! Indierna ar ocksa experter pa att packa in mycket bagage/manniskor pa liten yta. Har rader ingen radsla for kroppskontakt! Jag blir fortfarande lika fashinerad av alla de man som syns gaende hand i hand.
Jag hopppas att ni kan tyda min skrift trots avsaknad av prickar. Hor av mig snart igen! Kramar!
For narvarande befinner vi oss i Agra, staden dar Taj Mahal ligger, ca 3 timmars tagresa fran Delhi. Pa taget blev vi uppgraderade till 1:a klass. Tur med tanke pa att de lagre klassernas vagnar forde tankarna till de tag som transporterade judar under andra varldskriget...Vi ska nog inte klaga pa vara SJ-tag!
Indien ar sig likt! Idag akte vi taxi till en narliggande stad, tur och retur resa for bara 120 kr. Chaufforen hade, som sa manga indier, ett beundransvart talamod och vantade flera timmar i sin bil. Vi tittade pa en fastning och en moske, blev guidade av en hel hop sma pojkar (som sa klart ville tjana pengar pa att hjalpa oss). Det rakade bli en liten intressekonflikt, vi lovade bort vara anvanda entre-biljetter till tva olika pojkar, varpa den ena gick vinnande ur det hela med 2 biljetter och den andre blev utan. Vilket slutade med att han blev riktigt besviken pa Jose och agnade over 15 min pa att forsoka overtala honom leta reda pa den andre pojken och ta tillbaka biljetten.
Vi at en mycket god lunch for 12 kr var, maten ar lika god som jag minns den (och har annu ej orsakat oss magproblem)! Gick sedan runt pa den lokala marknaden och blev ombedda att fotograferas tillsammans med diverse indier. Vi forstar dock inte riktigt varfor, med tanke pa att de borde vara vana vid att se turister i det omradet. De flesta turister verkar visserligen var inhemska, men en hel del europeer och amerikaner borde de stota pa. Antingen sag vi extra konstiga ut eller ocksa var det tvartom; de fashinerades av var skonhet. Jag skille tippa pa det forsta alternativet!
Flygresan hit gick langt over forvantningarna. Med tanke pa allt negativt jag last och hort om ryska flygbolag sedan vi kopte biljetterna var jag lite orolig infor resan. Men kande mig lugn sa snart jag satt mig pa det forsta planet fran Arlanda till Moskva. Annu lugnare nar jag kom fram (i tid) till en fin, relativt nyrenoverad flygplats. Och annu battre kandes det nar aven Jose kom i tid och vi tillsammans kunde satta oss pa det stora, hela och inte alls skrotfardiga flygplanet.
Resan gick snabare an forvantat, bara ca 5 timmar mellan Moskva och New Delhi. Jag imponerades av att det gick att folja start och landning pa de egna tv-skarmarna, som dessutom hade stort urval av filmer och en tvspels-konsol.
Trafiken har i Agra ar lika kaotisk som de andra indiska stader jag besokt. Verkligen imponerande hur det trots allt fungerat. En europeisk bilforare skulle inte bli langlivad har, men de indiska forarna har en otrolig formaga att ta sig fram, hur omojlig situationen an verkar. Trots att det som verkar galla ar lagen om "storst och hogst tutande gar forst" rader det anda en form av samarbete. Stora lastbilar, taxibilar, privatpersoner, rikshaws, cyklar, cykeltaxis, djur, gangtrafikanter...alla lyckas standigt ta sig fram och undvika kollision. Sa man kanner sig konstigt nog lugn mitt i allt kaos! Indierna ar ocksa experter pa att packa in mycket bagage/manniskor pa liten yta. Har rader ingen radsla for kroppskontakt! Jag blir fortfarande lika fashinerad av alla de man som syns gaende hand i hand.
Jag hopppas att ni kan tyda min skrift trots avsaknad av prickar. Hor av mig snart igen! Kramar!
söndag 28 mars 2010
Jag har bestämt att göra denna blogg mer privat eftersom jag anser att det inte finns någon anledning till att det jag skriver här ska vara offentligt för all framtid. Men jag vill ju självklart att ni som brukar läsa här ska kunna göra det även i fortsättningen, trots att jag inte kommer att skriva så ofta nuförtiden. Jag kommer att skydda bloggen med ett lösenord som jag kommer att skicka till er som jag vet brukar läsa. Ni andra, hör av er om ni vill ha tillgång!
Maila mig på e_mma_1983@yahoo.es eller lämna din mailadress här i kommentarsfältet.
Maila mig på e_mma_1983@yahoo.es eller lämna din mailadress här i kommentarsfältet.
torsdag 4 mars 2010
sol och ofrivillig springnota
Nu är jag i Madrid så nu kan jag ju skriva lite tänkte jag. Är här på en två veckors semester. Semester från jobbsökandet. Men snart ska jag börja jobba så jag förtjänar nog en semester ändå!
Har haft en riktigt skön dag på stan med sol och skön temperatur. Åt frukost med en kompis på ett café. Hon frågade mig nu precis om vi verkligen betalade notan. Nej, det gjorde vi ju inte! Vi tog vårt kaffe och våra mackor, satt där i lugn och ro och sen gick vi helt enkelt ut. Det var inte meningen, jag lovar, jag är en ärlig människa!
Har haft en riktigt skön dag på stan med sol och skön temperatur. Åt frukost med en kompis på ett café. Hon frågade mig nu precis om vi verkligen betalade notan. Nej, det gjorde vi ju inte! Vi tog vårt kaffe och våra mackor, satt där i lugn och ro och sen gick vi helt enkelt ut. Det var inte meningen, jag lovar, jag är en ärlig människa!
fredag 19 februari 2010
Yoghurtfilosofi
Så var jag hemma i Sverige igen och det blir inte så mycket bloggande. Eftersom jag tror att de flesta av mina läsare finns här i närheten så föredrar jag att träffas på riktigt! Ibland dyker det dock upp saker jag vill kommentera, som detta recept på en usel dag:
1. Sov för lite
2. Hoppa över frukosten
Sen kan du lita på:
Att bussen kör ifrån dig
Att alla är dumma och fula
Och att du haft smartare dagar i ditt liv.
Jag tycker det är så fascinerande hur vi kan uppleva en och samma plats, samma människor och samma situationer på så totalt olika sätt från en dag till annan, allt beroende på hur vi mår. Och det är så lätt att hamna i en ond cirkel...
Men jag tror verkligen, till skillnad från yoghurtpaketet, på vår stora makt att påverka och ändra på vår inställning. Titta lite närmare på de där dumma, fula människorna, lyssna på dem och se att de inte är så dumma och fula ändå. De är ju bara människor precis som du, med bra och dåliga dagar. Ge dem ett leende och du får ett tillbaka. Vi kan ju faktiskt äta yoghurten vi glömt redan när vi står där på busshållplatsen och väntar på nästa buss!
söndag 31 januari 2010
Då återstår endast 2 dagar. Jag har tagit avsked av jobbet och kollegorna och av de flesta kompisar. Lite sorgligt såklart men känner mig ändå till största delen nöjd med mitt beslut. Eftersom jag vet att jag kommer att komma tillbaka hit ofta och hälsa på så känns det inte som att ta ett slutgiltigt avsked. Jag vet också att jag, trots att jag lämnar något bra bakom mig, kommer att komma hem till något annat som också är bra.
lördag 16 januari 2010
MADRID
Frihet ● Liv ● Ljus ● Trängsel ● Resor ● Möten ● Inspiration ● Trygghet ● Caféer ● Böcker ● Kärlek ● Oväsen ● Mat ● Promenader ● Underbara människor ● Lugn ● Irritation ● Avgaser ● Kyla ● Värme ● Krångel ● Desorientering ● Glädje ● Musik ● Enkelhet ● Omtanke ● Hjälpsamhet ● Avstånd ● Kontraster ● Mångkulturalitet ● Missförstånd ● Oförstånd ● Nedlåtanden ● Trafik ● Speciella människor ● Tålamod ● Lärdomar ● Vin ● Tidningar ● Metro ● Kaffe ● Vara invandrare ● Restauranger ● Bröd ● Olivolja ● Överdrifter ● Väntan ● Beslut ● Osmaklighet ● Konstgjordhet ● Respekt för äldre ● Gemenskap ● Rättframhet ● Högljudda diskussioner ● Tiggare ● Metromusikanter ●
fredag 15 januari 2010
Nyheter
Då kommer här lite nyheter. Visserligen kanske inte så nya för alla. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och nu återstår 2 veckor. Mitt mål är att hitta ett intressant jobb i Sverige och för att kunna göra det behöver jag vara beredd att komma på intervju om jag blir kallad, vilket är rätt svårt så länge jag arbetar här och inte kan ta semester med kort varsel. Efter mycket tvivel kändes det ändå rätt när jag väl tagit beslutet och pratat med chefen. Jag har trivts väldigt bra både med jobb och med att bo här, men nu känner jag att det är dags för en förändring. För att sysselsätta mig tills jag hittar något nytt har jag börjat plugga ett par psykologikurser på distans. I början av februari kommer jag hem. Och så till den vanliga frågan: men Jose då?? Han stannar här tills vidare och det känns helt ok. Självklart skulle jag ju helst ta honom med mig men världen är liten och Spanien är nära och förr eller senare kommer vi att bo tillsammans igen. Huvudsaken är att vi båda vet att det är det vi vill och det vet vi. Det känns viktigt att båda får ägna sig åt det vi trivs med och just nu är detta den bästa lösningen.
onsdag 6 januari 2010
Feliz dia de los Reyes!
Idag är det de tre vise männens dag, eller de tre magiska kungarna som de kallar dem här. Det är denna dag som många barn får sina julklappar. Mycket mer logiskt tycker jag, att få presenterna av de tre vise männen än av en jultomte som inte ens har med Jesus födelse att göra.
Gott nytt år på er förresten, hoppas att ni fått en bra start på det nya året!
Jag återkommer snart med lite nyheter..
onsdag 23 december 2009
Ilumina
God Jul önskar jag er med lite julbelysning från stadens gator och torg!
Jag önskar ni vore här!
OBS. Det inte tjejen vid pennan som har tagit bilden.
Jag önskar ni vore här!
OBS. Det inte tjejen vid pennan som har tagit bilden.
måndag 7 december 2009
svensk jul i madrid
Detta âr har jag, tack vare entusiastiska kompisar, julpysslat och lyssnat pâ mer julmusik än jag gjort pâ mânga âr. Igâr var vi pâ svensk julmässa. Jose sjöng sina första julpsalmer pâ svenska, sâ nu är han redo för ett besök hos oss nästa vecka. Vi gick även till svenska ambassaden där vi blev bjudna pâ glögg, choklad, lussebullar och pepparkakor. Jag tror att man ofta lär sig att uppskatta de svenska traditionerna mer när man bor utomlands. Apropâ svenskar i utlandet; i fredags fyllde en jobbarkompis son 3 âr och hade bjudit 20 smâ svensk-spanska barn pâ ett stort kalas i skandinaviska skolan. Det var bollibompatârta, plastbilsrally och jätteballonger. Vi fick ocksâ äran att komma dit och träffa alla söta smâ barn.
Om nâgra dagar kommer jag till Sverige!
Om nâgra dagar kommer jag till Sverige!
fredag 27 november 2009
Julstämning
Madrid är verkligen vackert denna ârstid, i mörkret med alla ljusdekorationer.
Ibland blir jag irriterad över att aldrig lära mig hitta i staden, den är sâ stor och det är lätt att gâ vilse, speciellt om man är stressad. Har man brâttom är det inte roligt. Men har jag inte brâttom sâ tycker jag om att bara gâ omkring och titta. Titta pâ hus, pâ människor, upptäcka nya platser, dricka kaffe eller äta pâ nâgot ställe jag aldrig förut varit.
Ibland blir jag irriterad över att aldrig lära mig hitta i staden, den är sâ stor och det är lätt att gâ vilse, speciellt om man är stressad. Har man brâttom är det inte roligt. Men har jag inte brâttom sâ tycker jag om att bara gâ omkring och titta. Titta pâ hus, pâ människor, upptäcka nya platser, dricka kaffe eller äta pâ nâgot ställe jag aldrig förut varit.
fredag 13 november 2009
B.O.
Ur The Audacity of Hope av Barack Obama (mycket fritt översatt av mig):
Jag tror helt enkelt att det är vi som vinner mest pâ denna nya ekonomi som är de med störst förutsättningar för att se till att varje amerikanskt barn fâr chansen att uppnâ samma framgâng. Att man nâr en viss punkt dâ man redan har tillräckligt; dâ man kan njuta lika mycket av en Picassotavla hängandes pâ ett museum, som pâ ens egen vägg, dâ man kan avnjuta en utsökt mâltid pâ en restaurang för mindre än 20 dollar. Och när kostymen man bär kostar mer än ârslönen för den genomsnittlige amerikanske arbetaren; dâ kan man tillâta sig att betala lite mer i skatt än de andra.
Det är framförallt känslan av att, trots att det oss emellan râder stora skillnader i rikedom, sâ stiger vi upp och vi faller tillsammans...
Vi har i vâr historia alltid lyckats upprätthâlla en balans mellan egenintresse och samhällsintresse, mellan marknad och demokrati, mellan koncentration av rikedom och makt och var och ens möjlighet att nâ framgâng. Jag tror att i Washington har vi förstört denna balans. Mycket sällan stannar vi upp för att pâminna oss om vilka vi är och varifrân vi kommer, sällan vâgar nâgon nämna och understryka betydelsen av det band som binder samman oss alla.
Jag tror helt enkelt att det är vi som vinner mest pâ denna nya ekonomi som är de med störst förutsättningar för att se till att varje amerikanskt barn fâr chansen att uppnâ samma framgâng. Att man nâr en viss punkt dâ man redan har tillräckligt; dâ man kan njuta lika mycket av en Picassotavla hängandes pâ ett museum, som pâ ens egen vägg, dâ man kan avnjuta en utsökt mâltid pâ en restaurang för mindre än 20 dollar. Och när kostymen man bär kostar mer än ârslönen för den genomsnittlige amerikanske arbetaren; dâ kan man tillâta sig att betala lite mer i skatt än de andra.
Det är framförallt känslan av att, trots att det oss emellan râder stora skillnader i rikedom, sâ stiger vi upp och vi faller tillsammans...
Vi har i vâr historia alltid lyckats upprätthâlla en balans mellan egenintresse och samhällsintresse, mellan marknad och demokrati, mellan koncentration av rikedom och makt och var och ens möjlighet att nâ framgâng. Jag tror att i Washington har vi förstört denna balans. Mycket sällan stannar vi upp för att pâminna oss om vilka vi är och varifrân vi kommer, sällan vâgar nâgon nämna och understryka betydelsen av det band som binder samman oss alla.
måndag 9 november 2009
Resereportage
Det blev en spontan resa till Mauritius för mig förra veckan, planerad och bokad en vecka tidigare. Jose blev ditkallad för att jobba eftersom han befann sig relativt "nära" (i Dubai), sâ det blev ett perfekt tillfälle för mig att ta mig dit för att njuta av lite semester.
Resan började kl 7 pâ morgonen med 2 timmars flyg till Paris. Sedan fick jag spendera en dag i VIP salen i väntan pâ nästa flyg. Jag är inte van vid sâdan lyx; gratis kaffe, kakor, chips, mackor och tidningar. Dâ gör det inget att jag fâr vänta i 6 timmar. Sedan väntade 11 timmars flyg till Mauritius. Resan gick dock ganska snabbt eftersom det var natt och jag lyckades sova en hel del.
Jose hämtade upp mig pâ flygplatsen. Som tur är, för annars hade jag riskerat att bli fast där. För att fâ komma in i landet var det nämligen obligatoriskt att fylla i en blankett om vilket hotell man skulle bo pâ samt dess kontaktuppgifter. Eftersom Jose bokat allt hade jag ingen aning om vad hotellet hette eller var det lâg. Sâ jag fick snällt vänta tills kön med hundratals passagerare tagit slut. Sedan ännu en tids väntan pâ att flygplatspersonalen, utan resultat, försökte nâ Jose via det mauritiska nummer han gett till mig. Själv hade jag ingen täckning pâ min telefon, tänk vad handikappad man blir dâ den livsnödvändiga mobilen plötsligt inte fungerar. Jag fick därefter, i sällskap med en kvinna ur säkerhetspersonalen, gâ ut i vänthallen och möta upp Jose, ta uppgifter om hotellet, och tillbaka in igen för att gâ igenom processen med stämplig av pass.
Hotellet var mycket mysigt, precis intill havet. Rent och fräscht med en stor balkong. Vi hade även en inneboende stor insekt, Ricardo, som vi blev mycket fästa vid. Pâ morgonarna serverades frukostbuffe pâ hotellets restaurang. Min tanke var att äta till störst del av frukten. Speciellt Papaya och Ananas som det fanns gott om. Det blev dock även en hel del omelett, bröd, pannkakor och kaffe under vâra frukostar.
De dagar Jose jobbade tillbringade jag med lânga strandpromenader, sol, bad och böcker. Stränderna var vita, med spâr av koraller. Havet var turkost och kristallklart och sâ salt att det gick att ligga pâ rygg och flyta utan att röra en muskel. Temperaturen var precis lagom för mig, varken för varmt eller för kallt. Solen sken en hel del, men det kom dâ och dâ häftiga regnskurar. Sista kvällen kom ett riktigt rejält oväder med blixtar som lyste upp det annars helt mörka havet.
Vi sâg, förutom stränderna, en hel del av ön. Det som mest slog mig var hur likt Indien landet var. Vilket är rätt naturligt med tanke pâ att majoriteten av de ca 1,5 miljoner invânarna ursprungligen kommer just frân Indien. Ett Indien i miniformat, dock med mycket färre människor och lugnare trafik. Och mindre fattigdom. Vi sâg inte en enda tiggande människa under veckan. Människorna verkade i allmänhet ha det rätt bra och vara nöjda med sin tillvaro. Mânga levde pâ turismen, pâ fiske eller jordbruk. ön har bland annat stora sockerplantage.
Till min glädje fanns billig indisk mat i var och varannan restaurang. Pâ en av de billigare restaurangerna kunde en lunch kosta ca 200 rupies, vilket är ungefär 45 kr. Normen var, i motsatt till vad vi är vana vid, vegetarisk mat. Det hette ofta "veg" eller "non-veg". En vanlig mâltidsdryck var rom och cola.
Huvudsprâken är franska, creol (den inhemska formen av franska) och engelska. Jag gjorde mig förstâdd pâ en konstig blandning av spanska och engelska. Det blir ofta för mycket i mitt huvud när jag blir tvungen att blanda dessa sprâk. Prata spanska med Jose och pâ samma gâng prata engelska med andra människor närvarande. Orden ploppar i min hjärna upp pâ spanska istället för engelska, och de kommer ibland även ut pâ spanska. Speciellt dâ det handlar om siffror, sâsom valutor och ârtal, blir det för komplicerat för mig.
Majoriteten av befolkningen är hinduer, men en stor del är även katoliker och muslimer. Hindu tempel, kyrkor och moskeer syntes blandade med varandra. Vi besökte ett hindutempel och fick guidning av en pratsam man. Han lovade att vi kommer att bli gifta inom ett âr, det berättade en av gudarna för honom. Undrar om man bara "blir" gift utan att själv planera det? Jag fick trots allt ett antal gânger uppleva hur det känns att vara gift, dâ personer refererade till Jose som "my husband".
Människorna var, enligt vâra erfarenheter, mycket vänliga och hjälpsamma. Jämfört med spanjorerna upplevde jag dem som lugna och tystlâtna. Sällan hördes nâgra högljudda diskussioner som i detta land. Till och med i trafiken var människorna tâlmodiga och hjälpsamma. Jose hade hyrt en bil och det blev ibland en del smâ svârigheter, pâ grund av vänstertrafiken och diverse andra faktorer. Men människor vinkade oss rätt och gick till och med ut och stoppade trafiken dâ vi hade problem med att ta oss ut pâ en livligt trafikerad huvudgata.
Solen gick upp mycket tidigt, vi sâg aldrig nâgon soluppgâng trots att vi (i vâra ögon) alltid gick upp tidigt. Solen gick sedan ner redan vid 6 tiden. De flesta affärer stängde kl 5. Camping och smâ familjefester pâ stranden tycktes höra till vanliga nöjen. Pâ eftermiddagarna under helgen var vissa stränder fulla med indiska familjer som byggt upp smâ kojor av sjalar och satt och grillade, pratade, lyssnade pâ musik och spelade spel tillsammans. Vi blev en kväll övertalade att komma och dansa med en grupp människor. Jag gjorde förstâs succe med mina icke-existerande danstalanger.
Nu är vi, efter en varsin flygresa med olika flyg pâ nästan exakt samma avgângstider, tillbaka i Madrid bâda tvâ. Vilket inte heller är sâ dumt.
Bilder kommer, mycket snart!
Resan började kl 7 pâ morgonen med 2 timmars flyg till Paris. Sedan fick jag spendera en dag i VIP salen i väntan pâ nästa flyg. Jag är inte van vid sâdan lyx; gratis kaffe, kakor, chips, mackor och tidningar. Dâ gör det inget att jag fâr vänta i 6 timmar. Sedan väntade 11 timmars flyg till Mauritius. Resan gick dock ganska snabbt eftersom det var natt och jag lyckades sova en hel del.
Jose hämtade upp mig pâ flygplatsen. Som tur är, för annars hade jag riskerat att bli fast där. För att fâ komma in i landet var det nämligen obligatoriskt att fylla i en blankett om vilket hotell man skulle bo pâ samt dess kontaktuppgifter. Eftersom Jose bokat allt hade jag ingen aning om vad hotellet hette eller var det lâg. Sâ jag fick snällt vänta tills kön med hundratals passagerare tagit slut. Sedan ännu en tids väntan pâ att flygplatspersonalen, utan resultat, försökte nâ Jose via det mauritiska nummer han gett till mig. Själv hade jag ingen täckning pâ min telefon, tänk vad handikappad man blir dâ den livsnödvändiga mobilen plötsligt inte fungerar. Jag fick därefter, i sällskap med en kvinna ur säkerhetspersonalen, gâ ut i vänthallen och möta upp Jose, ta uppgifter om hotellet, och tillbaka in igen för att gâ igenom processen med stämplig av pass.
Hotellet var mycket mysigt, precis intill havet. Rent och fräscht med en stor balkong. Vi hade även en inneboende stor insekt, Ricardo, som vi blev mycket fästa vid. Pâ morgonarna serverades frukostbuffe pâ hotellets restaurang. Min tanke var att äta till störst del av frukten. Speciellt Papaya och Ananas som det fanns gott om. Det blev dock även en hel del omelett, bröd, pannkakor och kaffe under vâra frukostar.
De dagar Jose jobbade tillbringade jag med lânga strandpromenader, sol, bad och böcker. Stränderna var vita, med spâr av koraller. Havet var turkost och kristallklart och sâ salt att det gick att ligga pâ rygg och flyta utan att röra en muskel. Temperaturen var precis lagom för mig, varken för varmt eller för kallt. Solen sken en hel del, men det kom dâ och dâ häftiga regnskurar. Sista kvällen kom ett riktigt rejält oväder med blixtar som lyste upp det annars helt mörka havet.
Vi sâg, förutom stränderna, en hel del av ön. Det som mest slog mig var hur likt Indien landet var. Vilket är rätt naturligt med tanke pâ att majoriteten av de ca 1,5 miljoner invânarna ursprungligen kommer just frân Indien. Ett Indien i miniformat, dock med mycket färre människor och lugnare trafik. Och mindre fattigdom. Vi sâg inte en enda tiggande människa under veckan. Människorna verkade i allmänhet ha det rätt bra och vara nöjda med sin tillvaro. Mânga levde pâ turismen, pâ fiske eller jordbruk. ön har bland annat stora sockerplantage.
Till min glädje fanns billig indisk mat i var och varannan restaurang. Pâ en av de billigare restaurangerna kunde en lunch kosta ca 200 rupies, vilket är ungefär 45 kr. Normen var, i motsatt till vad vi är vana vid, vegetarisk mat. Det hette ofta "veg" eller "non-veg". En vanlig mâltidsdryck var rom och cola.
Huvudsprâken är franska, creol (den inhemska formen av franska) och engelska. Jag gjorde mig förstâdd pâ en konstig blandning av spanska och engelska. Det blir ofta för mycket i mitt huvud när jag blir tvungen att blanda dessa sprâk. Prata spanska med Jose och pâ samma gâng prata engelska med andra människor närvarande. Orden ploppar i min hjärna upp pâ spanska istället för engelska, och de kommer ibland även ut pâ spanska. Speciellt dâ det handlar om siffror, sâsom valutor och ârtal, blir det för komplicerat för mig.
Majoriteten av befolkningen är hinduer, men en stor del är även katoliker och muslimer. Hindu tempel, kyrkor och moskeer syntes blandade med varandra. Vi besökte ett hindutempel och fick guidning av en pratsam man. Han lovade att vi kommer att bli gifta inom ett âr, det berättade en av gudarna för honom. Undrar om man bara "blir" gift utan att själv planera det? Jag fick trots allt ett antal gânger uppleva hur det känns att vara gift, dâ personer refererade till Jose som "my husband".
Människorna var, enligt vâra erfarenheter, mycket vänliga och hjälpsamma. Jämfört med spanjorerna upplevde jag dem som lugna och tystlâtna. Sällan hördes nâgra högljudda diskussioner som i detta land. Till och med i trafiken var människorna tâlmodiga och hjälpsamma. Jose hade hyrt en bil och det blev ibland en del smâ svârigheter, pâ grund av vänstertrafiken och diverse andra faktorer. Men människor vinkade oss rätt och gick till och med ut och stoppade trafiken dâ vi hade problem med att ta oss ut pâ en livligt trafikerad huvudgata.
Solen gick upp mycket tidigt, vi sâg aldrig nâgon soluppgâng trots att vi (i vâra ögon) alltid gick upp tidigt. Solen gick sedan ner redan vid 6 tiden. De flesta affärer stängde kl 5. Camping och smâ familjefester pâ stranden tycktes höra till vanliga nöjen. Pâ eftermiddagarna under helgen var vissa stränder fulla med indiska familjer som byggt upp smâ kojor av sjalar och satt och grillade, pratade, lyssnade pâ musik och spelade spel tillsammans. Vi blev en kväll övertalade att komma och dansa med en grupp människor. Jag gjorde förstâs succe med mina icke-existerande danstalanger.
Nu är vi, efter en varsin flygresa med olika flyg pâ nästan exakt samma avgângstider, tillbaka i Madrid bâda tvâ. Vilket inte heller är sâ dumt.
Bilder kommer, mycket snart!
tisdag 27 oktober 2009
bedövad
Har just promenerat hem frân tandläkaren, bedövad frân öga till haka och med snoret rinnande utan att märka nâgot. Jag har dragit ut en visdomstand. Jag hade barndomens tandläkarbesök med tandutragningar i färskt minne. Var alltsâ inställd pâ en lâng procedur med tandhygienist, röntgen, bedövningssprutor och munnen full med instrument. Detta besök gick dock pâ mindre än 5 minuter. En tandläkare. 1 bedövningsspruta. 2 min väntan. 1 tâng. Vicka lite med ett knakande ljud. Rycka ut. 200 kr, en tuss i munnen, tack och hejdâ. Men jag tror visst han râkade bedöva även min hjärna!
lördag 24 oktober 2009
måndag 19 oktober 2009
sol ute sol inne sol i hjärta sol i sinne?
Inte riktigt kanske. Här är det snarare sol ute och frost inne. Helt otroligt hur det kan vara sâ kallt inomhus trots att det fortfarande är relativt varmt ute. I gâr satt jag med dubbla kläder inomhus och frös. Sâ kom jag pâ att jag kan ju gâ ut och värma mig. Sâ jag gick ut och värmde mig med en kaffe pâ uteserveringen. Ute var det t-shirt väder. Nu börjar alltsâ den stora frys-perioden med fleezekläder, morgonrock, duntofflor och filtar. I âr ska jag satsa pâ att isolera med tjocka gardiner och mattor, men jag mâste fâ hit min händiga kompis för att sätta upp gardinstänger till att börja med!
söndag 18 oktober 2009
Att va söta men lika som bär vad är det att ha...
lite annorlunda är inge fel o va.
Jag mâste bara publicera en underbar bild. Men eftersom den tydligen inte gick att publicera sâ fâr ni kolla denna länk:
http://svenskdam.se/wp-content/uploads/2009/09/Zapatero.jpg
Den föreställer, som ni ser, Barack Obama och hans fru pâ besök hos den spanske premiärministern José Luis Rodríguez Zapatero. Med pâ bilden är även Zapateros döttrar, som aldrig brukar visa sig i offentliga sammanhang. Jag tycker det är jätteroligt att denne försiktige, korrekta man visar sig ha tvâ goth-döttrar! Och sâ bra att de dessutom fâr visa sig sâ som de är. De har inte behövt fixa till sig för att passa in i mallen för hur man ska se ut för att medverka i viktiga sammanhang och träffa viktiga personer.
Jag mâste bara publicera en underbar bild. Men eftersom den tydligen inte gick att publicera sâ fâr ni kolla denna länk:
http://svenskdam.se/wp-content/uploads/2009/09/Zapatero.jpg
Den föreställer, som ni ser, Barack Obama och hans fru pâ besök hos den spanske premiärministern José Luis Rodríguez Zapatero. Med pâ bilden är även Zapateros döttrar, som aldrig brukar visa sig i offentliga sammanhang. Jag tycker det är jätteroligt att denne försiktige, korrekta man visar sig ha tvâ goth-döttrar! Och sâ bra att de dessutom fâr visa sig sâ som de är. De har inte behövt fixa till sig för att passa in i mallen för hur man ska se ut för att medverka i viktiga sammanhang och träffa viktiga personer.
Amarse con los ojos abiertos
Jag har översatt en bit av en bok jag tycker mycket om. Den handlar om parrelationer och är skriven av Jorge Bucay & Siliva Salinas. ”Älska sig med öppna ögon” blir översättningen av bokens titel.
Ett problem i relationen är att jag, om jag inte är flexibel nog att förändra mitt tänkande utan hâller fast vid en visst tankesätt, tenderar att avvisa min partner om han tänker pâ ett annorlunda sätt. Om jag vâgar öppna mig för att förstâ hans sätt att tänka lär jag mig nya saker, och framförallt tar jag in honom. En umaning i parrelationen ligger i att öppna sig för ett annorlunda förhâllningssätt till livet; den andres sätt, och integrera detta i sitt eget. Öppna sig för nya tankar, för ett nytt sätt att bemöta världen.
Kärleken börjar när jag VERKLIGEN upptäcker den andre. När det inte längre handlar om min idé om hur han borde vara, utan om en ny person som överraskar mig med sin orginalitet. Där börjar kärleken: med överraskning, med upptäckande...
Om jag däremot endast försöker att fâ den andre att passa in i mina gamla idéer, leder det ingenvart. Âtminstone inte till kärlek. Öppna sig för kärleken är öppna sig för det nya. Älska är att öppna sig för det verkliga.
Ett problem i relationen är att jag, om jag inte är flexibel nog att förändra mitt tänkande utan hâller fast vid en visst tankesätt, tenderar att avvisa min partner om han tänker pâ ett annorlunda sätt. Om jag vâgar öppna mig för att förstâ hans sätt att tänka lär jag mig nya saker, och framförallt tar jag in honom. En umaning i parrelationen ligger i att öppna sig för ett annorlunda förhâllningssätt till livet; den andres sätt, och integrera detta i sitt eget. Öppna sig för nya tankar, för ett nytt sätt att bemöta världen.
Kärleken börjar när jag VERKLIGEN upptäcker den andre. När det inte längre handlar om min idé om hur han borde vara, utan om en ny person som överraskar mig med sin orginalitet. Där börjar kärleken: med överraskning, med upptäckande...
Om jag däremot endast försöker att fâ den andre att passa in i mina gamla idéer, leder det ingenvart. Âtminstone inte till kärlek. Öppna sig för kärleken är öppna sig för det nya. Älska är att öppna sig för det verkliga.
torsdag 15 oktober 2009
Stora besiktningsveckan
Denna vecka har jag lämnat in bâde min cykel och mig själv för lagning och besiktning. Man fâr ta och passa pâ när man har fâtt privat sjuk- och tandvârdsförsäkring. Gratis tandläkarbesök och gratis hälsoundersökning. Inte det roligaste tidsfördrivet kanske, men nödvändigt ibland!
Cykellagningen blir inte gratis dock. Jag misstänker att den kommer gâ pâ ungefär hälften av köpesumman, men det fâr man kanske räkna med när man med mening köper den skruttigaste cykeln pâ marknaden.
Cykellagningen blir inte gratis dock. Jag misstänker att den kommer gâ pâ ungefär hälften av köpesumman, men det fâr man kanske räkna med när man med mening köper den skruttigaste cykeln pâ marknaden.
måndag 12 oktober 2009
Dia de España
Idag är det Spaniens nationaldag. Det har firats med stridsplansflygningar och millitärmarscher. ¡Hurra, Hurra!söndag 11 oktober 2009
Alkogelens makt över vâra liv
När jag först kom till Spanien jämförde jag ständigt landet med Sverige och spanjorerna med svenskarna. Jag använde Sverige som mall för det normala. Hittade dagligen exempel pâ konstigt beteende, konstiga vanor och konstiga idéer hos spanjorerna. Jag gör det fortfarande, men jag tror och hoppas att min syn blivit lite mer balanserad. Nu hittar jag även exempel pâ hur konstigt vi svenskar ibland beter oss.
En sak är detta med hysterier kring saker och ting. Hur snabbt olika trender och larmrapporter sprider sig och förstoras upp. Som detta med alkogelen. Jag läser att svenskar är som besatta av att använda alkogel och att apotekens töms pâ produkten. Och att svenskar har slutat att ta i hand och har börjat tvätta händerna var och varannan minut.
Nu är antagligen de nyheter jag läser en aning (eller mycket) överdrivna. Generellt brukar det dock i Sverige bli stor uppstândelse kring larmrapporter som denna. Matvaror som är farliga. Matvaror som är bra. Eller träningstrender man ska följa. Kläder man ska bära. Tv program som man ska se. "Paketlösningar" med politiska âsikter som man ska ha.
Ibland glömmer vi svenskar att leva efter vârt budord "lagom är bäst"!
Jag borde leva i ständig skräck som dagligen reser i en tunnelbana fylld med människor, personer som nyser, (i handen!!), kindpussar, personer som saknar vanan att tvätta händerna efter toabesök... Och, värst av allt; utan en enda alkogel i min ägo!!
En sak är detta med hysterier kring saker och ting. Hur snabbt olika trender och larmrapporter sprider sig och förstoras upp. Som detta med alkogelen. Jag läser att svenskar är som besatta av att använda alkogel och att apotekens töms pâ produkten. Och att svenskar har slutat att ta i hand och har börjat tvätta händerna var och varannan minut.
Nu är antagligen de nyheter jag läser en aning (eller mycket) överdrivna. Generellt brukar det dock i Sverige bli stor uppstândelse kring larmrapporter som denna. Matvaror som är farliga. Matvaror som är bra. Eller träningstrender man ska följa. Kläder man ska bära. Tv program som man ska se. "Paketlösningar" med politiska âsikter som man ska ha.
Ibland glömmer vi svenskar att leva efter vârt budord "lagom är bäst"!
Jag borde leva i ständig skräck som dagligen reser i en tunnelbana fylld med människor, personer som nyser, (i handen!!), kindpussar, personer som saknar vanan att tvätta händerna efter toabesök... Och, värst av allt; utan en enda alkogel i min ägo!!
fredag 2 oktober 2009
Livet i spanien
Här kommer en liten uppdatering kring vad som händer här just nu. Jag har precis haft 4 kompisar frân Sverige pâ besök under en vecka, och i helgen blir det en tur till Marseille för att träffa alla igen för nya upplevelser i ett nytt land!
Igâr pâbörjade jag mitt nya schema, med 5 timmars arbetstid. Jag har själv valt det, eftersom jag vill ägna min fritid ât socialt arbete. Eftersom jag trivs pâ mitt jobb och vet att det är mycket svârt att försörja sig som Socionom här just nu, speciellt pâ det sätt jag vill arbeta, sâ ser jag detta som en bra lösning. Jag hâller pâ att utforska de olika möjligheterna till socialt arbete, och har fâtt nâgra kontakter till projekt som verkar intressanta. Jag har även börjat läsa en distansutbildning i ledarskap och grupp psykologi.
Min första sovmorgon ägnade jag dock ât att just sova, eftersom vi var pâ salsaklubb i onsdags och kvällarna alltid blir sena här. Dansa salsa var kul, men ovant! Jag har knappt dansat en enda gâng sedan jag gav upp mina seriösa "lära mig salsa-planer" för ca ett âr sedan.
Jag trivs jättebra här men jag saknar er därhemma!
Igâr pâbörjade jag mitt nya schema, med 5 timmars arbetstid. Jag har själv valt det, eftersom jag vill ägna min fritid ât socialt arbete. Eftersom jag trivs pâ mitt jobb och vet att det är mycket svârt att försörja sig som Socionom här just nu, speciellt pâ det sätt jag vill arbeta, sâ ser jag detta som en bra lösning. Jag hâller pâ att utforska de olika möjligheterna till socialt arbete, och har fâtt nâgra kontakter till projekt som verkar intressanta. Jag har även börjat läsa en distansutbildning i ledarskap och grupp psykologi.
Min första sovmorgon ägnade jag dock ât att just sova, eftersom vi var pâ salsaklubb i onsdags och kvällarna alltid blir sena här. Dansa salsa var kul, men ovant! Jag har knappt dansat en enda gâng sedan jag gav upp mina seriösa "lära mig salsa-planer" för ca ett âr sedan.
Jag trivs jättebra här men jag saknar er därhemma!
onsdag 23 september 2009
Los seres humanos piensan siempre al revés: tienen prisa por crecer y después suspiran por la infancia perdida. Pierden la salud para tener dinero y luego pierden enseguida el dinero para tener salud. Piensan tan ansiosamente en el futuro, que descuidan el presente y así no viven el presente ni el futuro. Viven como si no fueran a morir nunca y mueren como si nunca hubiesen vivido.
Människor tänker alltid baklänges: de har brâttom att växa upp och sedan klagar de över förlorad barndom. De offrar hälsan för att fâ pengar och sedan offrar de genast pengarna för att fâ hälsa. De tänker sâ ängsligt pâ framtiden att de ej tar vara pâ nuet, och pâ detta sätt lever de varken nuet eller framtiden. De lever som om de aldrig kommer att dö och de dör som om de aldrig har levt.
"Como el río se fluye", Paulo Coelho
Människor tänker alltid baklänges: de har brâttom att växa upp och sedan klagar de över förlorad barndom. De offrar hälsan för att fâ pengar och sedan offrar de genast pengarna för att fâ hälsa. De tänker sâ ängsligt pâ framtiden att de ej tar vara pâ nuet, och pâ detta sätt lever de varken nuet eller framtiden. De lever som om de aldrig kommer att dö och de dör som om de aldrig har levt.
"Como el río se fluye", Paulo Coelho
måndag 21 september 2009
Det är inte riktigt som hemma...
..att cykla till jobbet. Efter ett antal försök, och med stor hjälp av google maps, har jag nu hittat en väg som tar mig endast 1 timme att komma fram. I och med att jag väljer den säkraste vägen (pâ trottoaren) framför den snabbaste (pâ bilvägen), fâr jag finna mig i att det gâr ganska lângsamt ibland, eftersom jag fâr köra slalom runt alla gâende.
Jag köpte en ringklocka häromdagen. Vad jag däremot inte räknat med var att de flesta människor inte reagerar dâ jag plingar. De är ju inte särskilt vana vid cyklister (âtminstone inte inne i stan) och ännu mindre vana är de vid ringklockor. Cyklarna här har normalt inga sâdana.
En del smâ barn tittar pâ mig med stooora ögon där jag kommer, som om jag vore en utomjording. Ser säkert även ut som en sâdan i mammas gamla avlagda cykelhjälm!
En annan sak som är lite annorlunda är att, efter att ha handlat mat, ta cykeln med sig upp i hissen, in i lägenheten och in i köket. Lasta av varorna och sâ vidare ut pâ terassen.
Jag köpte en ringklocka häromdagen. Vad jag däremot inte räknat med var att de flesta människor inte reagerar dâ jag plingar. De är ju inte särskilt vana vid cyklister (âtminstone inte inne i stan) och ännu mindre vana är de vid ringklockor. Cyklarna här har normalt inga sâdana.
En del smâ barn tittar pâ mig med stooora ögon där jag kommer, som om jag vore en utomjording. Ser säkert även ut som en sâdan i mammas gamla avlagda cykelhjälm!
En annan sak som är lite annorlunda är att, efter att ha handlat mat, ta cykeln med sig upp i hissen, in i lägenheten och in i köket. Lasta av varorna och sâ vidare ut pâ terassen.
onsdag 16 september 2009
tillbaka!
Jag tänkte bara säga att jag lever och mâr bra, precis hemkommen frân nâgra dagar i Stockholm. Jättekul att komma hem och träffa lite kompisar. Synd bara att jag inte hann med hemstaden pâ samma gâng. Nästa besök ska bli längre, det lovar jag!
Jag kom tillbaka till ett "kallt" Madrid. Pâ bara nâgon vecka har temperaturen förändrats radikalt, det verkar inte finnas nâgot mellanting i den här staden; antingen för varmt eller för kallt. Idag öser regnet ner. Nâgot som visserligen verkligen behövdes efter mânader utan en enda regndroppe. Sâ nu fâr det gärna regna nâgra dagar, men sen hoppas jag vi fâr tillbaka lite av solen!
Jag kom tillbaka till ett "kallt" Madrid. Pâ bara nâgon vecka har temperaturen förändrats radikalt, det verkar inte finnas nâgot mellanting i den här staden; antingen för varmt eller för kallt. Idag öser regnet ner. Nâgot som visserligen verkligen behövdes efter mânader utan en enda regndroppe. Sâ nu fâr det gärna regna nâgra dagar, men sen hoppas jag vi fâr tillbaka lite av solen!
tisdag 18 augusti 2009
Denna vecka...
...är det otroligt hett i Madrid!
...har jag fâtt en rosa cykel av Jose!
...kommer jag hem till Sverige nâgra dagar!
...har jag fâtt en rosa cykel av Jose!
...kommer jag hem till Sverige nâgra dagar!
onsdag 12 augusti 2009
El camino
Förra veckan var jag och Jose i norra Spanien och gjorde en lâng vandring; el Camino de Santiago. Det är en pilgrimsled som slutar i staden Santiago de Compostela. Den väg vi gick är totalt ca 800 km lâng och startar i Frankrike. Man kan dock välja andra vägar, och om man vill gâr det att starta redan i södra Sverige. Vi började pâ en lite enklare nivâ och startade i Villafranca del Bierzo som ligger ca 180 km frân Santiago de Compostela.
Vandringen gjordes ursprunglingen främst av religiösa skäl men görs nuförtiden av mânga olika anledningar. Den har blivit mycket populär bland spanjorer, men det kommer människor frân hela världen.
Vi gick under en vecka, i genomsnitt ca 25 km om dagen. Efter vandringsleden finns gott om vandrarhem, barer och restauranger och man kan bo och äta billigt. Bo kan man göra helt gratis i speciella pilgrims-vandrarhem, som brukar bestâ av stora sovsalar där det pâ vissa ställen kan sova flera hundra personer i samma rum. Det var under denna period högsäsong och massor av människor, sâ det var svârt att fâ tag pâ sängplats. De flesta vandrarhem blev fullbokade redan pâ förmiddagarna. Detta gjorde att vi ett par dagar fick gâ mer än 30 km för att hitta nâgonstans att sova.
Jag trodde att vi skulle fâ mer problem med värk och skavsâr, efter att ha hört plâgsamma historier frân andra människor. Vi hade dock tur, tröttheten var det enda som kändes av.
Vi passerade mânga mysiga smâ byar; med gamlingar som kom ut och hälsade, ville prata eller sälja lite bröd eller bär. Naturen var mycket mer lik Sverige än vad jag väntat mig. Varken värmen eller torkan, som präglar den del av Spanien jag är van vid, märktes av. Det var väldigt grönt och grönskande. Skönt att slippa Madrids hetta, i den temperaturen hade det blivit dubbelt sâ jobbigt. Nackdelen var dock att vi inte planerat att det skulle bli lite kallt, de fâ kläder
vi tagit med var tänkta för sol och värme. Vi hade packat sâ lite som det bara var möjligt, och lyckades faktiskt fâ till ryggsäckar som varken var proppfulla eller gav oss ryggskott. Följden blev dock att vi fick gâ i samma kläder i stort sett hela tiden. Men det var kul att leva lite spartanskt och känna sig som en luffare!
Nâgon viktminskning har det inte direkt blivit, trots alla mil vi gick (vilket som tur var heller inte var syftet), för vi ât i lika hög grad som vi rörde pâ oss. Massor av god mat, bröd och efterrätter!
När vi kom fram till Santiago vid 5 tiden pâ eftermiddagen efter att ha vandrat i en vecka, var vi tvungna att ställa oss i en kö för att fâ ett diplom som bevis pâ att vi gjort vandringen. Vi hade ett häfte där vi samlat stämplar frân byarna vi passerade. Detta häfte visades sedan upp i utbyte mot diplomet. Jag tror att mânga männskor sâg detta diplom som en av en viktigaste delarna av vandringen. För mig var det dock inte speciellt viktigt, och hade det inte varit för Jose sâ hade jag aldrig ställt mig i den 3 timmar lânga kön. Men spanjorerna är ett tâlmodigt folk och här är man van vid att köa. Vi hann precis fâ vârt diplom innan portarna slog igen, tiden var ute och kontoret stängde. Tyvärr var det omkring 60 personer som inte hade samma tur. Upprörda, skrikande och till och med grâtande folk stod och försökte ta sig in, men de blev nekade och ombedda att komma tillbaka och köa efterföljande dag. Synd att dâlig organisation ska behöva
göra sâ mânga människor besvikna. Det var lite sorgligt att se.
Bortsett frân denna lilla händelse sâ var det en underbar vecka!
Eftersom en bild säger mer än tusen ord sâ har jag nu för första gângen pâ över ett âr lagt upp foton pâ Picasa (länken "bilder" hittar ni här brevid). Och nej, jag och Jose har inte en varsin upplaga likadana kläder =)
Vandringen gjordes ursprunglingen främst av religiösa skäl men görs nuförtiden av mânga olika anledningar. Den har blivit mycket populär bland spanjorer, men det kommer människor frân hela världen.
Vi gick under en vecka, i genomsnitt ca 25 km om dagen. Efter vandringsleden finns gott om vandrarhem, barer och restauranger och man kan bo och äta billigt. Bo kan man göra helt gratis i speciella pilgrims-vandrarhem, som brukar bestâ av stora sovsalar där det pâ vissa ställen kan sova flera hundra personer i samma rum. Det var under denna period högsäsong och massor av människor, sâ det var svârt att fâ tag pâ sängplats. De flesta vandrarhem blev fullbokade redan pâ förmiddagarna. Detta gjorde att vi ett par dagar fick gâ mer än 30 km för att hitta nâgonstans att sova.
Jag trodde att vi skulle fâ mer problem med värk och skavsâr, efter att ha hört plâgsamma historier frân andra människor. Vi hade dock tur, tröttheten var det enda som kändes av.
Vi passerade mânga mysiga smâ byar; med gamlingar som kom ut och hälsade, ville prata eller sälja lite bröd eller bär. Naturen var mycket mer lik Sverige än vad jag väntat mig. Varken värmen eller torkan, som präglar den del av Spanien jag är van vid, märktes av. Det var väldigt grönt och grönskande. Skönt att slippa Madrids hetta, i den temperaturen hade det blivit dubbelt sâ jobbigt. Nackdelen var dock att vi inte planerat att det skulle bli lite kallt, de fâ kläder
vi tagit med var tänkta för sol och värme. Vi hade packat sâ lite som det bara var möjligt, och lyckades faktiskt fâ till ryggsäckar som varken var proppfulla eller gav oss ryggskott. Följden blev dock att vi fick gâ i samma kläder i stort sett hela tiden. Men det var kul att leva lite spartanskt och känna sig som en luffare!
Nâgon viktminskning har det inte direkt blivit, trots alla mil vi gick (vilket som tur var heller inte var syftet), för vi ât i lika hög grad som vi rörde pâ oss. Massor av god mat, bröd och efterrätter!
När vi kom fram till Santiago vid 5 tiden pâ eftermiddagen efter att ha vandrat i en vecka, var vi tvungna att ställa oss i en kö för att fâ ett diplom som bevis pâ att vi gjort vandringen. Vi hade ett häfte där vi samlat stämplar frân byarna vi passerade. Detta häfte visades sedan upp i utbyte mot diplomet. Jag tror att mânga männskor sâg detta diplom som en av en viktigaste delarna av vandringen. För mig var det dock inte speciellt viktigt, och hade det inte varit för Jose sâ hade jag aldrig ställt mig i den 3 timmar lânga kön. Men spanjorerna är ett tâlmodigt folk och här är man van vid att köa. Vi hann precis fâ vârt diplom innan portarna slog igen, tiden var ute och kontoret stängde. Tyvärr var det omkring 60 personer som inte hade samma tur. Upprörda, skrikande och till och med grâtande folk stod och försökte ta sig in, men de blev nekade och ombedda att komma tillbaka och köa efterföljande dag. Synd att dâlig organisation ska behöva
göra sâ mânga människor besvikna. Det var lite sorgligt att se.
Bortsett frân denna lilla händelse sâ var det en underbar vecka!
Eftersom en bild säger mer än tusen ord sâ har jag nu för första gângen pâ över ett âr lagt upp foton pâ Picasa (länken "bilder" hittar ni här brevid). Och nej, jag och Jose har inte en varsin upplaga likadana kläder =)
måndag 10 augusti 2009
mitt skrivbord
Jag har fâtt (köpt) ett skrivbord och jag är sâ glad för äntligen har jag lite eget utrymme! Min första egna möbel här i Madrid, hehe. Det gäller att göra det bästa av den lilla ytan man har, och det blev stor skillnad bara av att fâ ha mitt egna lilla hörn där jag fâr ha min dator och mina papper helt för mig själv! Tänk vad lite man uppskattar när man vant sig vid att ha bara lite!
söndag 19 juli 2009
om att pussla ihop tvâ världar
När jag inte skrivit pâ länge ökar min press pâ att skriva nâgot bra. Som är endast min egen och bestâr av mina egna tankar om hur det borde vara. Dâ blir följden lätt att jag skjuter upp skrivandet ännu mer, vilket ökar min press. Trots att jag vet att lösningen är att helt enkelt sätta igâng och börja skriva. Dâ brukar det sedan gâ av sig själv. Och pâminna mig om att det inte finns nâgra som helst krav pâ att det jag skriver här ska vara bra och intressant.
Jag vill skriva om hur det kan vara att försöka pussla ihop tvâ världar. För det är sâ det känns för mig att bo utomlands. En värld här och en värld hemma i Sverige. När jag befinner mig i den ena brukar den andra världen ofta kännas ganska avlägsen.
Jag har snart bott här i 1,5 âr. Ibland glömmer jag bort att tiden faktiskt gâr därhemma ocksâ (vilket INTE är detsamma som att jag glömmer bort er!!). Ibland blir jag förvânad när jag pâ olika sätt pâminns om att tiden faktiskt gâr lika fort även där. Kompisar fâr barn. Barnen växer och blir äldre. Syskon blir vuxna. Människor flyttar. Gör slut. Hittar nya partners. Byter jobb.
Pâ ett sätt är detta en nödvändig följd av att leva i nuet. Om jag ständigt skulle vara nâgon annanstans i tankarna, sâ skulle jag missa det som händer här och nu. Men det är svârt med balansen. Jag vill ju samtidigt känna mig nära er därhemma. Komma hem lite oftare. Ha tätare kontakt än jag har i nuläget. Skriva oftare pâ bloggen. Ofta gâr tiden alltför fort och det gâr veckor utan att jag hör av mig.
Jag vill inte att bo utomlands ska behöva innebära förlorad/bristfällig kontakt med hemlandet och dem där hemma. Jag vill hitta ett sätt att känna mig nära trots att jag geografiskt sätt är lângt borta. Till stor del sätter jag själv hinder genom mina egna förväntningar pâ att det ska vara kvalitet pâ kontakten. Att jag ska ha nâgot intressant att berätta, ha mycket tid pâ mig, känna mig pigg och pâ humör att prata/skriva.
Lösningen är, som med bloggskrivandet, att helt enkelt bara sätta igâng, utan att tänka sâ mycket. Sedan sâ gâr det av sig själv.
Hur länge ska jag stanna här dâ?
Det frâgan brukar jag fâ ganska ofta. Mitt svar just nu är att jag vet inte. Just nu känner jag att sâ länge jag trivs bra sâ är det egentligen ingen brâdska med att komma hem. Samtidigt sâ är jag öppen för att flytta hem snart om det skulle dyka upp nâgon bra möjlighet eller om jag skulle känna att jag inte vill vara här längre.
Kände tidigare lite press pâ mig att det inte skulle fâ gâ för lâng tid. Att jag inte fâr komma för lângt bort ifrân Sverige och den svenska arbetsmarknaden. Att arbetsgivare kan börja ifrâgasätta varför jag bott utomlands sâ länge. Och sâ känner jag mig lite oansvarig eftersom jag redan vid ett par tillfällen sagt att jag planerat att flytta hem. Det hade jag ocksâ planerat, men sedan valde jag av olika anledningar att stanna längre.
Jag inser nu att, likadant som med kontakter med familj och vänner, sâ behöver inte utlandsvistelse betyda förlorad kontakt med hemlandet. Och att erfarenheten jag fâr här inte behöver vara mindre värdefull än den jag skulle kunna fâ i Sverige. Allt beror pâ vad jag gör med tiden. Och sâ länge man lever och mâr bra, varför stressa och göra saker "bara för att..."?
Istället kan man försöka att göra det tvâ världarna till en värld.
Jag vill skriva om hur det kan vara att försöka pussla ihop tvâ världar. För det är sâ det känns för mig att bo utomlands. En värld här och en värld hemma i Sverige. När jag befinner mig i den ena brukar den andra världen ofta kännas ganska avlägsen.
Jag har snart bott här i 1,5 âr. Ibland glömmer jag bort att tiden faktiskt gâr därhemma ocksâ (vilket INTE är detsamma som att jag glömmer bort er!!). Ibland blir jag förvânad när jag pâ olika sätt pâminns om att tiden faktiskt gâr lika fort även där. Kompisar fâr barn. Barnen växer och blir äldre. Syskon blir vuxna. Människor flyttar. Gör slut. Hittar nya partners. Byter jobb.
Pâ ett sätt är detta en nödvändig följd av att leva i nuet. Om jag ständigt skulle vara nâgon annanstans i tankarna, sâ skulle jag missa det som händer här och nu. Men det är svârt med balansen. Jag vill ju samtidigt känna mig nära er därhemma. Komma hem lite oftare. Ha tätare kontakt än jag har i nuläget. Skriva oftare pâ bloggen. Ofta gâr tiden alltför fort och det gâr veckor utan att jag hör av mig.
Jag vill inte att bo utomlands ska behöva innebära förlorad/bristfällig kontakt med hemlandet och dem där hemma. Jag vill hitta ett sätt att känna mig nära trots att jag geografiskt sätt är lângt borta. Till stor del sätter jag själv hinder genom mina egna förväntningar pâ att det ska vara kvalitet pâ kontakten. Att jag ska ha nâgot intressant att berätta, ha mycket tid pâ mig, känna mig pigg och pâ humör att prata/skriva.
Lösningen är, som med bloggskrivandet, att helt enkelt bara sätta igâng, utan att tänka sâ mycket. Sedan sâ gâr det av sig själv.
Hur länge ska jag stanna här dâ?
Det frâgan brukar jag fâ ganska ofta. Mitt svar just nu är att jag vet inte. Just nu känner jag att sâ länge jag trivs bra sâ är det egentligen ingen brâdska med att komma hem. Samtidigt sâ är jag öppen för att flytta hem snart om det skulle dyka upp nâgon bra möjlighet eller om jag skulle känna att jag inte vill vara här längre.
Kände tidigare lite press pâ mig att det inte skulle fâ gâ för lâng tid. Att jag inte fâr komma för lângt bort ifrân Sverige och den svenska arbetsmarknaden. Att arbetsgivare kan börja ifrâgasätta varför jag bott utomlands sâ länge. Och sâ känner jag mig lite oansvarig eftersom jag redan vid ett par tillfällen sagt att jag planerat att flytta hem. Det hade jag ocksâ planerat, men sedan valde jag av olika anledningar att stanna längre.
Jag inser nu att, likadant som med kontakter med familj och vänner, sâ behöver inte utlandsvistelse betyda förlorad kontakt med hemlandet. Och att erfarenheten jag fâr här inte behöver vara mindre värdefull än den jag skulle kunna fâ i Sverige. Allt beror pâ vad jag gör med tiden. Och sâ länge man lever och mâr bra, varför stressa och göra saker "bara för att..."?
Istället kan man försöka att göra det tvâ världarna till en värld.
tisdag 7 juli 2009
torsdag 11 juni 2009
Nya grannar...
Visst, det är ju jättebra att det byggs fler bostäder och skapas fler arbetstillfällen nu, mitt i krisen. Men inte här! Jag tyckte ju om den torra lilla âkern, gav en liten, liten känsla av att bo pâ landet.
söndag 31 maj 2009
Nu är det över
Nu har jag hâllit den avslutande delen i min 8 timmars kurs kring vikten av att ta hand om sig själv. Det har handlat om om och hur vi tar hand om oss själva och om vi gör det i den grad vi skulle önska, om känslor och hur vi hanterar dem, om vâr inställning och sätt att bemöta erfarenheter. Om irrationella tankar och föreställningar och om vâra rättigheteter som människor.
Det är skönt att det är över, skönt att äntligen fâ lite fritid. Och ännu skönare att det gâtt bra. Jag har känt mig bekväm med att stâ där och prata inför gruppen, är nöjd med min insats och det har varit roligt och givande. Deltagarna har varit aktiva och delat med sig av tankar och erfarenheter.
Jag har inte, som sâ ofta vid tidigare situationer dâ jag pratat inför en större grupp, känt mig sâ rädd och osäker att jag fâtt hjärtklappning och blivit blockerad. Vid nâgra tillfällen har dock de gamla dömande tankarna dykt upp, jag har dömt mig själv för att ha sagt nâgot dumt, för att inte förklarat mig bra eller för att ha uppträtt osäkert. Och ibland har jag tolkat allvarliga ansiktsuttryck som tecken pâ ogillande, som tecken pâ att de tycker kursen är trâkig och att jag är en dâlig föreläsare. Men jag försöker ändâ att i slutänden fokusera pâ allt som gick bra och pâ de positiva kommentarer jag fick av deltagarna. Pâ allt jag lärt mig och pâ att jag, för ett par âr sedan, aldrig skulle ha utsatt mig för detta frivilligt. Och jag har dessutom lust att göra det igen!
Det är skönt att det är över, skönt att äntligen fâ lite fritid. Och ännu skönare att det gâtt bra. Jag har känt mig bekväm med att stâ där och prata inför gruppen, är nöjd med min insats och det har varit roligt och givande. Deltagarna har varit aktiva och delat med sig av tankar och erfarenheter.
Jag har inte, som sâ ofta vid tidigare situationer dâ jag pratat inför en större grupp, känt mig sâ rädd och osäker att jag fâtt hjärtklappning och blivit blockerad. Vid nâgra tillfällen har dock de gamla dömande tankarna dykt upp, jag har dömt mig själv för att ha sagt nâgot dumt, för att inte förklarat mig bra eller för att ha uppträtt osäkert. Och ibland har jag tolkat allvarliga ansiktsuttryck som tecken pâ ogillande, som tecken pâ att de tycker kursen är trâkig och att jag är en dâlig föreläsare. Men jag försöker ändâ att i slutänden fokusera pâ allt som gick bra och pâ de positiva kommentarer jag fick av deltagarna. Pâ allt jag lärt mig och pâ att jag, för ett par âr sedan, aldrig skulle ha utsatt mig för detta frivilligt. Och jag har dessutom lust att göra det igen!
Jag hâller med Emeli! Och beundrar henne för hennes kreativitet och mâlmedvetenhet! Och passar, pâ eget initiativ, pâ att göra lite reklam! Kolla här.
lördag 30 maj 2009
Minisemester
Jag har varit i Marbella tvâ dagar pâ en minisemester. Har upplevt det som brukar förknippas med "bo i spanien-liv", dvs sol, bad och god mat. Fâtt liite solbränna. Och, det bästa av allt, träffat Âsa!
Mellan Madrid och Marbella är det 7 timmars bussresa, men en mycket billig och snabb sâdan. Nattbuss är bra pâ det sättet, om man bara lyckas sova. Pâ hemresan var det till att börja med lite problem med den saken. Precis bakom mig satt en STOR man och snarkade högre än jag nâgonsin hört nâgon snarka förut. Och dessutom blâste han ut luften med hela den stora kroppens styrka. Det var helt omöjligt att sova. Jag vaknade med ett ryck sâ snart hans snarkningar kom igâng. En annan passagerare knuffade till mannen varje gâng han somnade till, men han somnade alltid om igen efter bara nâgra sekunder. Sâ jag bytte plats och sov sedan skönt resten av resan.
Imorgon är det dags för del tvâ av min lilla kurs. Âterkommer med rapport om hur det gâtt!
Mellan Madrid och Marbella är det 7 timmars bussresa, men en mycket billig och snabb sâdan. Nattbuss är bra pâ det sättet, om man bara lyckas sova. Pâ hemresan var det till att börja med lite problem med den saken. Precis bakom mig satt en STOR man och snarkade högre än jag nâgonsin hört nâgon snarka förut. Och dessutom blâste han ut luften med hela den stora kroppens styrka. Det var helt omöjligt att sova. Jag vaknade med ett ryck sâ snart hans snarkningar kom igâng. En annan passagerare knuffade till mannen varje gâng han somnade till, men han somnade alltid om igen efter bara nâgra sekunder. Sâ jag bytte plats och sov sedan skönt resten av resan.
Imorgon är det dags för del tvâ av min lilla kurs. Âterkommer med rapport om hur det gâtt!
tisdag 19 maj 2009
äntligen...
...har jag skramlat ihop de 278 € som krävdes för att ta denna bild, som jag lovade publicera för längesedan!
För öl...
För öl...För vin...
För droger...
För baksmälla...
Âtminstone ärlig.
tisdag 12 maj 2009
förändringar
Livet innebär ständiga förändringar. Ibland gör det ont. Ibland tar det tid att hitta en ny väg. Men nästan alltid för det med sig nâgot fint, nâgot som är bra för oss. Förr eller senare.
tisdag 5 maj 2009
Att ge...
Att ge utan att förvänta sig nâgot tillbaka, det tror jag det är fâ människor som gör.
Och ska vi egentligen sträva efter det? Livet är ju möten, kommunikation, ge och ta emot...
Utanför vâr mataffär brukar det stâ en kvinna i 40 ârs âldern och tigga. Jag tycker om att handla till henne eftersom hon alltid blir sâ tacksam. Och hon har en förmâga att be om vad hon behöver. Idag bad hon om schampo till sig och sina barn. Sâ jag köpte schampo och choklad.
Tanken brukar komma att hon kanske bara luras, hon kanske egentligen inte alls har ont om pengar utan bara är lat och tigger eftersom det är enklare än att jobba. Och att hon kanske inte alls har familj utan slösar pengarna pâ alkohol och droger.
Men jag vill tro pâ henne. Och jag har sâ svârt att föreställa mig hur nâgon frivilligt skulle sätta sig i den förödmjukande situation det innebär att stâ och tigga om det inte vore den absolut sista utvägen. Och vem ber om schampo om man egentligen vill ha droger?
När man fâr höra att man har ett stort hjärta och, med mycket värme, blir önskad en lycklig vecka, dâ känns det verkligen meningsfullt att ge och vad bättre skulle jag kunnat göra med de pengarna?
Och ska vi egentligen sträva efter det? Livet är ju möten, kommunikation, ge och ta emot...
Utanför vâr mataffär brukar det stâ en kvinna i 40 ârs âldern och tigga. Jag tycker om att handla till henne eftersom hon alltid blir sâ tacksam. Och hon har en förmâga att be om vad hon behöver. Idag bad hon om schampo till sig och sina barn. Sâ jag köpte schampo och choklad.
Tanken brukar komma att hon kanske bara luras, hon kanske egentligen inte alls har ont om pengar utan bara är lat och tigger eftersom det är enklare än att jobba. Och att hon kanske inte alls har familj utan slösar pengarna pâ alkohol och droger.
Men jag vill tro pâ henne. Och jag har sâ svârt att föreställa mig hur nâgon frivilligt skulle sätta sig i den förödmjukande situation det innebär att stâ och tigga om det inte vore den absolut sista utvägen. Och vem ber om schampo om man egentligen vill ha droger?
När man fâr höra att man har ett stort hjärta och, med mycket värme, blir önskad en lycklig vecka, dâ känns det verkligen meningsfullt att ge och vad bättre skulle jag kunnat göra med de pengarna?
söndag 3 maj 2009
hej!
Jag vill börja med att säga att jag tänker pâ er därhemma och saknar er. Att jag skriver sâ sällan betyder inte att jag glömt bort er! =)
Jag har haft sâ mycket att göra den senaste tiden att jag saknat tid och motivation till att skriva.
Men trots allt sâ känner jag mig lugn och har det bra.
Jag har haft nâgra helt underbara dagar pâ landet. I den masterutbildning jag gâr ingâr delar som är mer praktiska, varav ett par av dem är förlagda till platser utanför stan. Vi har under 4 dagar bott pâ ett vandrarhem där vi haft lektioner och par- och grupp övningar i samtalsstöd och coaching ute i solen.
Jag ska om ett par veckor genomföra mitt slutprojekt som bestâr av att hâlla tvâ kurser pâ 4 timmar vardera. Kurserna riktar sig till personer som arbetar inom människovârdande yrken och de handlar bland annat om vikten av att ta hand om sig själv, om vâra tankar, känslor och tolkningar och om att ta sina behov pâ allvar. Tanken är att de ska vara väldigt praktiska, med mycket gruppdiskussioner och övningar. Det är helt nytt för mig det här, jag har ju aldrig givit nâgra kurser av denna storlek, och ännu mindre pâ spanska. Det blir verkligen en utmaning. Lite skrämmande. Eller ok, ganska mycket skrämmande. Men jag har bestämt mig för att fokusera pâ att det kommer att gâ bra och pâ att jag själv valt att göra det här eftersom jag är intresserad av ämnet och vill dela med mig. Pâ hur jag vill handla och vad jag vill säga. Pâ hur jag vill känna. Jag vill känna mig säker, fokuserad och njuta av situationen.
Tidigare, vid alla uppgifter som inneburit att utsätta mig för mânga människors blickar och tala i större folksamlingar, har jag alltid fokuserat pâ hur jag inte vill handla. Fyllt mitt huvud med bilder av alla katastrofer som kan tänkas komma att inträffa, pâ hur jag gör bort mig, blir knallröd i ansiktet och hur alla skrattar ât mig och tycker jag är dum. Men jag har insett att denna strategi inte tjänar nàgot till mer än att göra mig nervös och blockerad, hindra mig frân att tänka klart och befinna mig i nuet. Jag ska hâlla er uppdaterade om hur det gâr!
Jag har haft sâ mycket att göra den senaste tiden att jag saknat tid och motivation till att skriva.
Men trots allt sâ känner jag mig lugn och har det bra.
Jag har haft nâgra helt underbara dagar pâ landet. I den masterutbildning jag gâr ingâr delar som är mer praktiska, varav ett par av dem är förlagda till platser utanför stan. Vi har under 4 dagar bott pâ ett vandrarhem där vi haft lektioner och par- och grupp övningar i samtalsstöd och coaching ute i solen.
Jag ska om ett par veckor genomföra mitt slutprojekt som bestâr av att hâlla tvâ kurser pâ 4 timmar vardera. Kurserna riktar sig till personer som arbetar inom människovârdande yrken och de handlar bland annat om vikten av att ta hand om sig själv, om vâra tankar, känslor och tolkningar och om att ta sina behov pâ allvar. Tanken är att de ska vara väldigt praktiska, med mycket gruppdiskussioner och övningar. Det är helt nytt för mig det här, jag har ju aldrig givit nâgra kurser av denna storlek, och ännu mindre pâ spanska. Det blir verkligen en utmaning. Lite skrämmande. Eller ok, ganska mycket skrämmande. Men jag har bestämt mig för att fokusera pâ att det kommer att gâ bra och pâ att jag själv valt att göra det här eftersom jag är intresserad av ämnet och vill dela med mig. Pâ hur jag vill handla och vad jag vill säga. Pâ hur jag vill känna. Jag vill känna mig säker, fokuserad och njuta av situationen.
Tidigare, vid alla uppgifter som inneburit att utsätta mig för mânga människors blickar och tala i större folksamlingar, har jag alltid fokuserat pâ hur jag inte vill handla. Fyllt mitt huvud med bilder av alla katastrofer som kan tänkas komma att inträffa, pâ hur jag gör bort mig, blir knallröd i ansiktet och hur alla skrattar ât mig och tycker jag är dum. Men jag har insett att denna strategi inte tjänar nàgot till mer än att göra mig nervös och blockerad, hindra mig frân att tänka klart och befinna mig i nuet. Jag ska hâlla er uppdaterade om hur det gâr!
fredag 17 april 2009
Kommer du ihâg...
...hur det var förra sommarn, kommer du ihâg när vi bada i havet, kommer du ihâg alla fiskar som simmade runt?
Du kommer väl ihâg Joel? Joelbitar. Barnprogrammet om en liten utvecklingsstörd pojke. När jag var liten förstod jag dock inte att han var utvecklingsstörd. Jag visste inte vad utvecklingsstörning eller CP skada innebar. Jag tyckte bara den där Joel var konstig. Jag vet att jag inte var ensam om den saken, mânga barn satt nog framför tv:n och skrattade ât (eller skrämdes av) den konstige pojken. Och serien, speciellt intro melodin, har blivit föremâl för mânga skämt genom âren.
Jag fick av en kollega idag höra att Joel dog för nâgon tid sedan. Och i samband med detta berättade hans pappa om sina upplevelser kring tv-serien. Han förklarade att programmet tyvärr blivit missförstâtt. Att tanken med det varit att visa att en pojke med utvecklingsstörning ocksâ kan leva ett normalt liv, men att budskapet i mânga fall inte gâtt fram pâ grund av brist pâ kunskap hos tittarna. Jag tror det saknades en förklaring riktad till alla barn, kring vad det var för speciellt med Joel. Det kanske det fanns, men jag förstod den âtminstone inte. Och först nu, när jag fick höra detta som hans pappa sagt, känner jag med den stackars lille Joel och hans familj. Och känner lite skuld över att ha drivit med honom sâ mânga gânger. Tänk vad fel det kan bli när tanken är sâ god...
Du kommer väl ihâg Joel? Joelbitar. Barnprogrammet om en liten utvecklingsstörd pojke. När jag var liten förstod jag dock inte att han var utvecklingsstörd. Jag visste inte vad utvecklingsstörning eller CP skada innebar. Jag tyckte bara den där Joel var konstig. Jag vet att jag inte var ensam om den saken, mânga barn satt nog framför tv:n och skrattade ât (eller skrämdes av) den konstige pojken. Och serien, speciellt intro melodin, har blivit föremâl för mânga skämt genom âren.
Jag fick av en kollega idag höra att Joel dog för nâgon tid sedan. Och i samband med detta berättade hans pappa om sina upplevelser kring tv-serien. Han förklarade att programmet tyvärr blivit missförstâtt. Att tanken med det varit att visa att en pojke med utvecklingsstörning ocksâ kan leva ett normalt liv, men att budskapet i mânga fall inte gâtt fram pâ grund av brist pâ kunskap hos tittarna. Jag tror det saknades en förklaring riktad till alla barn, kring vad det var för speciellt med Joel. Det kanske det fanns, men jag förstod den âtminstone inte. Och först nu, när jag fick höra detta som hans pappa sagt, känner jag med den stackars lille Joel och hans familj. Och känner lite skuld över att ha drivit med honom sâ mânga gânger. Tänk vad fel det kan bli när tanken är sâ god...
måndag 30 mars 2009
Âââka pendeltâg...
Jag gör som Sofia; lânar titeln av den store poeten Marcoolio. (Men jag lovar, det blir första och sista gângen han sätter sina spâr pâ denna sida!) Dessutom ska det ska snarare handla om att âka tunnelbana, men det är ju mer eller mindre samma sak.
Tunnelbanan: det tog lâng tid innan jag sâg nâgra fördelar med detta färdmedel.
Men när jag nu helt enkelt är tvungen att spendera minst 2 timmar om dagen just ombord pâ ett tunnelbanetâg har jag bestämt mig för att det är lika bra att bara fokusera pâ fördelarna. Allt kan ju upplevas annorlunda beroende pâ hur man ser pâ det. Och man kan ju göra massor i en tunnelbana! Sitta ned, ta det lugnt och tänka. Träna balansen dâ det inte finns sittplatser eller handtag i närheten (en effektiv metod för att förbättra sin surf, skating eller snowboard talang). Observera människor och gissa vad de tänker pâ. Observera människor lite för länge och studera deras reaktion. Exponeringsträning vid eventuell klaustrofobi (lämpar sig bäst pâ morgonen dâ man kan tvingas trycka sig in i vagnen för att fâ plats). Lyssna pâ musik. Lyssna pâ andra människors musik (tyvärr sällan av det slag jag skulle önska). Sova (speciellt dâ det alltid finns snälla människor som väcker en vid ändhâllplatsen). Läsa. Titta pâ vad andra läser och fâ boktips. Läsa i andras böcker eller tidningar. Äta. Titta pâ vad andra har pâ sig och fâ klädtips (eller tips om vad man inte bör ta pâ sig). Träna pâ fysisk närkontakt. Träna tâlamod och acceptans (Vid tâgförseningar, lângsamt gâende personer eller onödigt högljudda människor = de flesta spanjorer. Tänka pâ att den personen säkerligen inte menar nâgot illa. Och inse att det inte finns nâgot du kan pâverka dâ tâget är alldeles för försenat. Lika bra att utnyttja tiden pâ bästa sätt och ha det bra). Observera andra människor som inte tränat acceptans och tâlamod.
Ja, som ni ser är listan lâng. Men jag saknar trots allt min cykel!
Tunnelbanan: det tog lâng tid innan jag sâg nâgra fördelar med detta färdmedel.
Men när jag nu helt enkelt är tvungen att spendera minst 2 timmar om dagen just ombord pâ ett tunnelbanetâg har jag bestämt mig för att det är lika bra att bara fokusera pâ fördelarna. Allt kan ju upplevas annorlunda beroende pâ hur man ser pâ det. Och man kan ju göra massor i en tunnelbana! Sitta ned, ta det lugnt och tänka. Träna balansen dâ det inte finns sittplatser eller handtag i närheten (en effektiv metod för att förbättra sin surf, skating eller snowboard talang). Observera människor och gissa vad de tänker pâ. Observera människor lite för länge och studera deras reaktion. Exponeringsträning vid eventuell klaustrofobi (lämpar sig bäst pâ morgonen dâ man kan tvingas trycka sig in i vagnen för att fâ plats). Lyssna pâ musik. Lyssna pâ andra människors musik (tyvärr sällan av det slag jag skulle önska). Sova (speciellt dâ det alltid finns snälla människor som väcker en vid ändhâllplatsen). Läsa. Titta pâ vad andra läser och fâ boktips. Läsa i andras böcker eller tidningar. Äta. Titta pâ vad andra har pâ sig och fâ klädtips (eller tips om vad man inte bör ta pâ sig). Träna pâ fysisk närkontakt. Träna tâlamod och acceptans (Vid tâgförseningar, lângsamt gâende personer eller onödigt högljudda människor = de flesta spanjorer. Tänka pâ att den personen säkerligen inte menar nâgot illa. Och inse att det inte finns nâgot du kan pâverka dâ tâget är alldeles för försenat. Lika bra att utnyttja tiden pâ bästa sätt och ha det bra). Observera andra människor som inte tränat acceptans och tâlamod.
Ja, som ni ser är listan lâng. Men jag saknar trots allt min cykel!
söndag 15 mars 2009
ett lönsamt köp!
Jag köpte ett par jeans pâ secondhand förra veckan. De var fina, passade bra och hade det bra priset 4 €. Men det bästa av allt; när jag nu provade dem hittade jag i fickan 30 €!
Sâ nu tycker jag ännu bättre om secondhand affärer!
Sâ nu tycker jag ännu bättre om secondhand affärer!
tisdag 10 mars 2009
Bilden var tänkt att illustrera ett vanligt scenario här i Spanien. Bilarna fickparkerar i dubbla filer, eftersom det antagligen är för komplicerat att leta en ledig plats (även om den som i det här fallet finns nâgra meter bort). Följden blir ju dâ att när föraren till bilen i inre filen vill ta sig ut blir detta omöjligt. Han sätter sig därför bakom ratten och tutar hysteriskt tills dess att den andre föraren förstâr signalen och kommer för att flytta sin bil. Ibland kan detta ta ett bra tag. I dag hann till och med polisen till platsen.
torsdag 5 mars 2009
söndag 1 mars 2009
torsdag 26 februari 2009
tisdag 24 februari 2009
Fat-Tuesday
Har just varit hemma hos en jobbarkompis. Hon bjöd pâ semlor och jag fick fira en mycket viktig svensk högtidsdag tillsammans med mycket trevliga svenskar!
måndag 23 februari 2009
ensam igen
Sâ har jag lagat mat för första gângen sedan före jul. Det är ju lite pinsamt vad bortskämd jag blir! Skönt ocksâ. Jag fâr ta och passa pâ när jag har en pojkvän som ser det som en hobby att laga mat. Men nu har Jose âkt till Dubai för att gâ en kurs under en mânad sâ nu blir det till att klara sig själv igen. Sâ jag inte gâr för lângt i min lathet!
Under sommaren och hösten spenderade jag mer tid ensam än jag gjort sedan jag var liten. Jag trivs med att vara ensam, har gjort det sâ länge jag kan minnas. Under detta âr har det dock bland blivit lite väl lâng tid pâ egen hand, en vecka utan att knappt möta nâgon är lite lâng tid.
Nu är det istället tvärtom, jag har sedan jag kom tillbaka efter jul spenderat nästan all min tid med människor omkring mig. Trots att jag trivs sâ blir det lite väl mycket ibland och jag vill bara fâ en stund ensam. Men det är lite svârt när vi delar ett litet sovrum pâ ca 15 kvadrat och lägenheten dessutom ska räcka till ytterligare 2 personer. Sâ när jag vill vara ensam fâr jag gâ ut, gâ till gymmet eller till ett café. Det är ju inte dumt det heller, men ibland vill jag bara vara ensam hemma. Sâ just nu är det skönt att Jose âkt iväg, sâ fâr jag sitta här i min ensamhet och hinna längta lite innan han kommer hem igen!
Under sommaren och hösten spenderade jag mer tid ensam än jag gjort sedan jag var liten. Jag trivs med att vara ensam, har gjort det sâ länge jag kan minnas. Under detta âr har det dock bland blivit lite väl lâng tid pâ egen hand, en vecka utan att knappt möta nâgon är lite lâng tid.
Nu är det istället tvärtom, jag har sedan jag kom tillbaka efter jul spenderat nästan all min tid med människor omkring mig. Trots att jag trivs sâ blir det lite väl mycket ibland och jag vill bara fâ en stund ensam. Men det är lite svârt när vi delar ett litet sovrum pâ ca 15 kvadrat och lägenheten dessutom ska räcka till ytterligare 2 personer. Sâ när jag vill vara ensam fâr jag gâ ut, gâ till gymmet eller till ett café. Det är ju inte dumt det heller, men ibland vill jag bara vara ensam hemma. Sâ just nu är det skönt att Jose âkt iväg, sâ fâr jag sitta här i min ensamhet och hinna längta lite innan han kommer hem igen!
söndag 15 februari 2009
vädret
En sak till; det är sâ härligt väder nu, soligt och ganska varmt! Nu kan jag äntligen sitta här framför datorn utan duntofflor, fleecetröja, morgonrock och filt =)
En bra helg
Jag är riktigt stolt över mig själv, igâr genomförde jag en 20 minuters redovisning pâ spanska där jag presenterade mitt slutprojekt till kursen. Och det bästa av allt var att jag kände mig helt lugn och trygg med att stâ där. Jag som brukar vara sâ nervös att jag helst av allt vill rymma iväg när jag ska stâ inför en stor grupp och prata. Otroligt skönt att rädslan för sâdant börjas mattas av! Jag inser äntligen pâ allvar att det inte gör nâgot om inte allt blir perfekt. Hela gârdagen bestod av redovisningar, intressant att lyssna pâ vad alla har för planer inför projekten. Sen gick vi ut och ât tillsammans, dansade hela natten och hade riktigt kul!
tisdag 10 februari 2009
onsdag 4 februari 2009
det fantasifullaste inlägget hittills...
Som ni ser sâ râder det brist pâ inlägg frân mig just nu. Jag skulle gärna skriva oftare, men har ganska fullt upp pâ dagarna och inte sâ mycket inspiration till att skriva. Dâ jag nu omges av svenskar hela dagarna glömmer jag ibland nästan bort att jag är i Spanien. Det är skönt att fâ prata svenska, dock inte lika bra för mitt spanska ordförrâd. Bra har jag det iallafall. Och hoppas att ni har det bra ni ocksâ!! Kramar frân mig!
söndag 25 januari 2009
Domingo
Det har varit en bra men intensiv vecka. De första veckorna pâ ett nytt jobb är alltid extra uttröttande, med mycket nya intryck och information att ta in. Det känns bra att äntligen ha kommit till en arbetsplats där folk är trevliga mot varann och där jag har kollegor att prata med. (Det finns till och med lunchrum och mikrovâgsugn=) Jobbet blir alltmer intressant ju mer jag fâr ta del av hur det gâr till och förstâr hur saker och ting fungerar. Fredag kväll och lördag har jag haft utbildning. Igâr kväll var jag pâ Karaokeklubb med Jose, vâr sambo och hans flickvän. I min kurs hör det till att lära sig uppmärksamma och observera sina känslor. De senaste dagarna har jag vid ett flertal tillfällen känt skam (bâde pâ grund av självvalda situationer och mindre planerade). Dâ kan jag, istället för att endast bli helt uppfylld av känslan och av mina tankar och önska mig därifrân, observera min reaktion. Men när man stâr ensam pâ en scen och försöker sig pâ att sjunga Bohemian Rhapsody, dâ är det tur att man bor i en stad med ca 6 miljoner invânare!
söndag 11 januari 2009
skratt och kramar
Jag ska berätta lite om min kurs i "inteligencia emocional". Har aldrig nâgonsin deltagit i en utbildning där man fâr sâ mycket kramar och positiva ord. Igâr gjorde vi en övning där en person i taget fick komma fram. Sedan fick var och en gâ fram och uttrycka de positiva känslor vi har inför denna person. Musiken var pâ sâ de andra hörde inte vad som sades men personen därframme blev överöst av positiva kommentarer. Sedan hade vi skratt-terapi. Det är otroligt vilken effekt 3 timmar av skratt kan fâ!
Varför gör vi inte mer sâdant? Varför hâller vi sâ ofta tyst när vi uppskattar en annan människa? Varför fâr vi lära oss att ursäka oss dâ vi fâr beröm? Varför är det sâ mycket vanligare att vi uttrycker negativa âsikter och känslor?
Varför gör vi inte mer sâdant? Varför hâller vi sâ ofta tyst när vi uppskattar en annan människa? Varför fâr vi lära oss att ursäka oss dâ vi fâr beröm? Varför är det sâ mycket vanligare att vi uttrycker negativa âsikter och känslor?
fredag 9 januari 2009
vinter!
Precis hemkommen efter ett par veckors semester i Sverige. Ett mycket snöfattigt Sverige, det snöade knappt en enda gâng under mitt besök. Men i Madrid, här har det snöat för fullt idag! Det hör inte alls till vanligheterna, det var flera âr sedan sist. Tyvärr sammanföll det med min första arbetsdag pâ nytt jobb och ledde till en bussresa pâ 1,5 timme, vilket gjorde att jag kom en timme för sent. Men det gjorde inte sâ mycket en dag som denna!
söndag 4 januari 2009
emma i gävle
Jag har varit dålig på att uppdatera bloggen den senaste tiden, det beror ju på att jag inte är i Madrid just nu och inte tycker att det passar sig att skriva om Gävle på en Madridblogg. Men nu, eftersom jag antar att ni bara lääängtar efter att få läsa något från mig så ska jag berätta om vad man gör i Gävle. Jo där träffar man familj, vänner och ÄTER. För att ni riktigt ska kunna leva er in i hur det känns, lägger jag upp några bilder!
måndag 15 december 2008
En julhälsning frân Madrid
Ok, bilden kanske inte är sâ tydlig, men ser ni att det är Cd-man?!!
(och figurerna rör sig dessutom =)
torsdag 11 december 2008
Ord...
Det är intressant med sprâk börjar jag tycka. Förr sâg jag det mest som en nödvändighet. En häftig grej är att det, i och med att jag blivit van vid att prata spanska, börjar dyka upp nya svenska ord i mitt ordförrâd. När jag ska skriva eller säga nâgot pâ svenska och söker i huvudet efter det rätta ordet, kan den spanska motsvarigheten komma upp. Detta resulterar i att jag använder det svenska ord som ligger närmast till hands och det kan komma ut ord som jag aldrig förut skulle ha använt, t.ex. intention, sensation, instans, berikande...
Lika berikande för ordförrâdet är kanske inte de uttryck som blir direktöversatta, t.ex. "vad töntigt" (que tonto) istället för att säga "vad dumt", "hela världen" (todo el mundo) istället för "alla" eller "ett moment" (un momento) istället för "ett ögonblick".
Lika berikande för ordförrâdet är kanske inte de uttryck som blir direktöversatta, t.ex. "vad töntigt" (que tonto) istället för att säga "vad dumt", "hela världen" (todo el mundo) istället för "alla" eller "ett moment" (un momento) istället för "ett ögonblick".
onsdag 10 december 2008
tisdag 9 december 2008
TV
Och nu, eftersom jag ändâ slagit mig in i recencent-branschen, tänkte jag passa pâ att nämna veckans största (och enda) tv-händelse: Anatomia de Grey! Tisdag kl. 22:15. Tyvärr sammanfaller den alltid med "viktiga" fotbollsmatcher som sambona vill se. Det är hârt ibland att dela fyra personer pâ en liten tv! Dâ är det ju tur att spanska serier sällan är punktliga. Om mitt program är 25 min försenat som det brukar vara, dâ hinner jag ju ändâ. Jippie!
Boktipset
Jag har ju blivit student igen och borde egentligen sitta och plugga just nu. Men som ni vet, sâ föds med detta att vara student ett undvikande och en lust till att sysselsätta sig med vadsomhelst som inte är att studera (hur intressant ämnet än är). Därför ska jag nu presentera ett urval av de böcker jag läst under min tid som Madridbo, sâ kanske âtminstone nâgon fâr lite tips pâ julklappar. Nu är ju inte jag nâgon bokresencent, skriver bara nâgra korta kommentarer, vill ni läsa mer fâr ni kolla t.ex. www.adlibris.se!
Flykten över Himalaya: Jättefin bok om tibetanska barns flykt till exil i Indien. 
Och sâ sist men inte minst, Kristins och min hjälte Kay Pollack, jag mâste ju bara ta med honom, hehe
Flykten över Himalaya: Jättefin bok om tibetanska barns flykt till exil i Indien.
Jonas Gardell: Tycker om alla hans böcker. Träffande skildringar av den svenska vardagen, ensamheten och mörkret, med blandning av humor och tragik.
Paulo Coelho: Tycker om alla hans böcker ocksâ. Fina böcker om livet, som alla har ett budskap. El Zahir är min favorit (och den enda jag läst pâ spanska)
Una palabra tuya: Var sâ bra att jag var tvungen att gâ och se filmen samma kväll jag läst ut den (tyvärr inte lika bra, det brukar ju vara sâ). Finns nog tyvärr inte pâ svenska, men den kanske kommer!
Flyga drake och Tusen strâlande solar: Jättebra böcker om personer som växer upp i Afghanistan, jag förstâr varför böckerna blivit sâ populära.
Lyckan, kärleken och meningen med livet: Trots den klyshiga (sâ stavas det inte, va?) titeln, en intressant bok om en kvinnas sökande under resor i Italien, Indien och Indonesien, som jag tror âtminstone Maria och Carin skulle tycka om =)
För socionomer och andra intresserade.
Och sâ sist men inte minst, Kristins och min hjälte Kay Pollack, jag mâste ju bara ta med honom, hehe
Vill bara tillägga...
...att jag är glad att jag är svensk och kan gâ till gymmet trots att det ösregnar!
Tack mamma för att du tvingade ut mig i alla väder!
Tack mamma för att du tvingade ut mig i alla väder!
Vädrets makter
Âterigen förundrad över hur man kan lâta vädret begränsa en sâ mycket!
Idag har det snöat pâ flera hâll, bland annat i Avila, nära Madrid. Invânarna har varnats och ombetts gâ ut endast i nödfall. Det ligger sâ pass lite snö pâ gatorna att den smälter undan när man kört över den nâgra gânger. Pâ trottoarerna ligger, vad vi skulle kalla, snöslask. Och barnen kan inte gâ till skolan!!! En liten kille kommenterade pâ nyheterna att det inte är särskilt promenadvänligt väder sâ de fâr stanna hemma.
Jag tror jag skulle kunna göra mig rik pâ att importera vinterdäck och allväderstövlar!
Idag har det snöat pâ flera hâll, bland annat i Avila, nära Madrid. Invânarna har varnats och ombetts gâ ut endast i nödfall. Det ligger sâ pass lite snö pâ gatorna att den smälter undan när man kört över den nâgra gânger. Pâ trottoarerna ligger, vad vi skulle kalla, snöslask. Och barnen kan inte gâ till skolan!!! En liten kille kommenterade pâ nyheterna att det inte är särskilt promenadvänligt väder sâ de fâr stanna hemma.
Jag tror jag skulle kunna göra mig rik pâ att importera vinterdäck och allväderstövlar!
söndag 7 december 2008
Lugnet efter stormen
Ja nu är det lugnt och tyst här igen efter nâgra intensiva, känslosamma och elefantistiskt trevliga dagar med Carin! Vi har mobbat blinkande fisk- försäljare (förlât!), tränat pâ idiomatiska uttryck, pysslat, varit kulturella, ätit onyttigt, gâtt pâ Fight Club, varit vaken hela natten och, inte minst, spanat pâ Don Juan och fâtt ett par vänner för livet! Nu âter till mitt seriösa liv!
måndag 1 december 2008
Hundrainläggsjubileum!!
Och det firar jag med tvâ bilder frân Rom. 
Först: en sâdan där typisk turistbild som Jose tycker om:
Och sedan... en sâdan där typisk tönt-bild som jag tycker om:
Och slutligen vore det kul om mina kära läsare ville lämna en liten kommentar; berätta lite om vilka ni är! (mormor och morfar ocksâ =)
tisdag 25 november 2008
Frukt
Igâr kväll satt Jose och Javi, vâr sambo, framför tvn och ât frukt. De kommer frân samma by i Andalusien och tycker bâda speciellt mycket om tvâ sorts frukter. Dessa frukter är enligt mig alltför komplicerade att äta och innehâller mer kärnor än frukt. De flesta spanjorer tycker ocksâ om att äta solrosfrön. Skalen frân dessa kan man hitta överallt pâ gatorna.
Vi diskuterade detta igâr och jag kommenterade att varför göra sig sâ mycket besvär med att skala dem när man kan köpa färdigskalade solrosfrön, och varför äta frukter med sâ mycket kärnor när det finns frukter utan? De var bâda överrens om att det är själva skalandet som är en del i njutningen, när man gjort sig mer besvär med att ta sig fram till det goda sâ uppskattar man det mer.
Det hâller jag ju egentligen med om. Jag tycker detta säger mycket om vârt samhälle, inom mânga omrâden. Mâlet ska nâs snabbt och med sâ smâ ansträngningar som möjligt. Snabb-metoden ses ofta som den bästa metoden. Och vi glömmer ofta att njuta och vara nöjda när vi väl nâtt fram.
Pâ det sättet ser jag spanjorerna som mer tâlmodiga, de är inställda pâ att det kan krävas uthâllighet för att nâ fram till mâlet och är vana vid att vänta.
Och det behöver ju inte vara själva mâlet som är det bästa utan det kan vara vägen dit.
Livet pâgâr ju hela tiden.
Vi diskuterade detta igâr och jag kommenterade att varför göra sig sâ mycket besvär med att skala dem när man kan köpa färdigskalade solrosfrön, och varför äta frukter med sâ mycket kärnor när det finns frukter utan? De var bâda överrens om att det är själva skalandet som är en del i njutningen, när man gjort sig mer besvär med att ta sig fram till det goda sâ uppskattar man det mer.
Det hâller jag ju egentligen med om. Jag tycker detta säger mycket om vârt samhälle, inom mânga omrâden. Mâlet ska nâs snabbt och med sâ smâ ansträngningar som möjligt. Snabb-metoden ses ofta som den bästa metoden. Och vi glömmer ofta att njuta och vara nöjda när vi väl nâtt fram.
Pâ det sättet ser jag spanjorerna som mer tâlmodiga, de är inställda pâ att det kan krävas uthâllighet för att nâ fram till mâlet och är vana vid att vänta.
Och det behöver ju inte vara själva mâlet som är det bästa utan det kan vara vägen dit.
Livet pâgâr ju hela tiden.
måndag 24 november 2008
den vita rosen...
...eller hur man säljer en ros till en dum turist
1. Gâ fram till personen i frâga och ge henne 3 rosor.
2. Säg de är en gâva eftersom hon är sâ vacker.
3. Intyga âterigen att de är gratis dâ hon ifrâgasätter det.
4. När personen börjar gâ sin väg med rosorna i handen, skynda efter och se pâ henne med bedjande blick.
5. När hon grävt i fickorna och hittat 1 € samt lite smâmynt som hon ger dig som bevis pâ uppskattningen, be dâ om mer.
6. När hon inte har mer, ta dâ tillbaka 2 av rosorna.
Resultat: En ros sâld till ofrivillig kund för 1,5o €
söndag 23 november 2008
Nu är jag igâng igen..
Ofta när jag väl börjat skriva ett inlägg sâ dyker det upp en till grej jag vill berätta om. Nu vill jag berätta nâgot om bostadssituationen i Madrid. Vad folk i sin desperation gör för att fâ en egen bostad. Det utannonserades för nâgra veckor sedan att 2000 nya lägenheter ska byggas i Fuenlabrada, en förort till Madrid. "Billiga" lägenheter, för ca 1,2-1,6 miljoner kr (vilket kan jämföras med att en lägenhet till "normal"pris kan kosta 3 miljoner, den vi bor i bland annat). Initiativtagaren kallas för "hjälten" eller "Betong-Robin Hood".
För att fâ komma med pâ intresselistan till dessa lägenheter var man, logiskt nog, tvungen att hamna bland de första 2000 personerna. Och eftersom det är stor, stor efterfrâgan pâ lägenheter till ett rimligt pris, var detta erbjudande mycket populärt. Folk började köa redan en vecka innan pâskriftsdatumet. Med tält, sovsäckar, stolar, bord, trangiakök och bärbara datorer. En del hade tagit ut semester, andra satt och pluggade inför nâgon examen eller skötte sitt arbete via datorn. Det ska tilläggas att vädret inte längre är sâ varmt att man frivilligt sitter ute flera timmar i sträck (och defintivt inte sover ute). De 2000 personer som lyckades komma med pâ intresselistan hade verkligen gjort sig förtjänta!
Vad jag undrar är varför inte sâdana intresseanmälningar sköts via internet?? Eller det kanske är just detta att lida för att visa sig värdig som är syftet?
För att fâ komma med pâ intresselistan till dessa lägenheter var man, logiskt nog, tvungen att hamna bland de första 2000 personerna. Och eftersom det är stor, stor efterfrâgan pâ lägenheter till ett rimligt pris, var detta erbjudande mycket populärt. Folk började köa redan en vecka innan pâskriftsdatumet. Med tält, sovsäckar, stolar, bord, trangiakök och bärbara datorer. En del hade tagit ut semester, andra satt och pluggade inför nâgon examen eller skötte sitt arbete via datorn. Det ska tilläggas att vädret inte längre är sâ varmt att man frivilligt sitter ute flera timmar i sträck (och defintivt inte sover ute). De 2000 personer som lyckades komma med pâ intresselistan hade verkligen gjort sig förtjänta!
Vad jag undrar är varför inte sâdana intresseanmälningar sköts via internet?? Eller det kanske är just detta att lida för att visa sig värdig som är syftet?
Nej, det är inte ett scoutläger!
Kolla video här: http://www.20minutos.es/noticia/428199/0/colas/pocero/fuenlabrada/
//dataexperten
snart december!
Tiden gâr och gâr och snart är det jul! Och ännu en vecka har gâtt utan blogginlägg. (Jag ber om ursäkt för inläggs-bristen!)
Jag har det bra och trivs med tillvaron. Har nu verkligen ställt in mig pâ att det är ok att inte jobba och har fullt upp pâ dagarna ändâ; med pluggande, volontär-möten, egna smâ projekt, böcker och träning.
Jose och jag har precis kommit hem frân nâgra härliga dagar i Rom. Vi har varit flitiga turister, besökt varenda historiska byggnad och varit inne i varenda kyrka (och jag har, otroligt nog, inte blivit uttrâkad en enda minut). Jose har fâtt ta alla sina turist-foton och jag har ätit massor av Pizza och glass. Nästa vecka blir det fortsättning pâ Italien-temat för dâ kommer Carin hit!! =)
Jag har det bra och trivs med tillvaron. Har nu verkligen ställt in mig pâ att det är ok att inte jobba och har fullt upp pâ dagarna ändâ; med pluggande, volontär-möten, egna smâ projekt, böcker och träning.
Jose och jag har precis kommit hem frân nâgra härliga dagar i Rom. Vi har varit flitiga turister, besökt varenda historiska byggnad och varit inne i varenda kyrka (och jag har, otroligt nog, inte blivit uttrâkad en enda minut). Jose har fâtt ta alla sina turist-foton och jag har ätit massor av Pizza och glass. Nästa vecka blir det fortsättning pâ Italien-temat för dâ kommer Carin hit!! =)
torsdag 13 november 2008
CSN är bäst!
Trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva, efter att under hela studenttiden klagat pâ deras snâlhet. Jag är just nu glad och tacksam för att de finns och för att de ger mig lite bidrag för den utbildning jag gâr. Sâ nu familjen, nu blir det lite julklappar trots allt =) Tänk att vi har den möjligheten att fâ pengar för att studera, när man i sâ mânga andra länder mâste betala för sin utbildning. Och vad enkelt allt gâr när myndigheterna har hemsidor där man kan sköta de flesta ärenden. Och när de till och med anger hur lâng behandlingstid de olika ärendena beräknas ha!
Och man slipper, som här, uppsöka myndigheten och bli hänvisad till en massa olika instanser för att fâ en "oficiell stämpel" pâ alla dokument.
Och man slipper, som här, uppsöka myndigheten och bli hänvisad till en massa olika instanser för att fâ en "oficiell stämpel" pâ alla dokument.
onsdag 5 november 2008
Barak Obama
Ohh vad bra!! Äntligen en person som verkar vettig! Hoppas verkligen denna man kan leda till en positiv förändring för USA och världen!
måndag 3 november 2008
Vilja
Ibland glömmer jag ställa mig frâgan: Vad vill jag?
Och styrs istället av vad jag tror jag borde eller vad jag tror andra tycker jag ska göra.
Jag vet mer eller mindre vad jag vill med mitt liv. Och jag vet vad jag vill med resten av tiden här i Spanien. Dit hör inte att jobba heltid som receptionist pâ nâgot multinationellt dataföretag, dela ut reklam eller jobba med telefonförsäljning.
Jag vill ta vara pâ tiden, nu när jag äntligen har all den tid jag de senaste âren längtat efter. Ta det lugnt och slippa stressa. Plugga sâdant jag är intresserad av. Hellre leva fattigt än att jobba bara för att tjäna pengar. Sâ jag har bestämt mig för att istället för att ägna tiden ât att söka jobb jag inte vill ha (och uppenbarligen heller inte fâr), sâ ska jag njuta av den lediga tiden. Mânga dagar gâr det bra.
Andra dagar kommer tankarna pâ att "jag borde ju söka jobb", "tänk om framtida arbetsgivare ifrâgasätter dessa mânader utan jobb i mitt CV", "tänk om jag inte heller hittar nât jobb när jag kommer hem till Sverige och finanskrisen gör att min bank gâr i konkurs och jag förlorar mina pengar och csn lânets ränta höjs massor och jag blir fattig och skuldsatt och hemlös och..."
=)
Men nej, jag vet vad jag vill och ska stâ fast vid det.
I mars vill jag förresten flytta hem till Sverige igen!
Vad vill du?
Och styrs istället av vad jag tror jag borde eller vad jag tror andra tycker jag ska göra.
Jag vet mer eller mindre vad jag vill med mitt liv. Och jag vet vad jag vill med resten av tiden här i Spanien. Dit hör inte att jobba heltid som receptionist pâ nâgot multinationellt dataföretag, dela ut reklam eller jobba med telefonförsäljning.
Jag vill ta vara pâ tiden, nu när jag äntligen har all den tid jag de senaste âren längtat efter. Ta det lugnt och slippa stressa. Plugga sâdant jag är intresserad av. Hellre leva fattigt än att jobba bara för att tjäna pengar. Sâ jag har bestämt mig för att istället för att ägna tiden ât att söka jobb jag inte vill ha (och uppenbarligen heller inte fâr), sâ ska jag njuta av den lediga tiden. Mânga dagar gâr det bra.
Andra dagar kommer tankarna pâ att "jag borde ju söka jobb", "tänk om framtida arbetsgivare ifrâgasätter dessa mânader utan jobb i mitt CV", "tänk om jag inte heller hittar nât jobb när jag kommer hem till Sverige och finanskrisen gör att min bank gâr i konkurs och jag förlorar mina pengar och csn lânets ränta höjs massor och jag blir fattig och skuldsatt och hemlös och..."
=)
Men nej, jag vet vad jag vill och ska stâ fast vid det.
I mars vill jag förresten flytta hem till Sverige igen!
Vad vill du?
onsdag 29 oktober 2008
Snö
Det har snöat pâ flera ställen i spanien i natt (inte här dock). Ingen ovanlighet men det ovanliga är att den kom i slutet av oktober istället för i november (3 dagar kvar till november). Pâ nyhetsmorgon ägnas massor av tid till reportage ute i snön. Reportrarna är helt förundrade över mängden snö (4 cm) och den otroliga kylan ( - 7 grader), de pulsar runt i snön och utropar gâng pâ gâng hur mycket, hur kallt det är och de fejkar att de blir fast med bilen i snön (det mâste varit fejk eftersom massor av andra bilar passerar och reportrarna har trots allt snökedjorna pâ) sâ de mâste vänta i flera timmar pâ plogbilen. Och jag skrattar och tänker dumma spanjorer. För vi svenskar är ju alltid sâ smarta och gör allting sâ rätt!
tisdag 28 oktober 2008
shopping för en arbetslös
Jag har knappt shoppat alls de senaste mânaderna, nästan bara mat. Har inte heller känt nâgot behov av att köpa kläder eller inredningsartiklar. Men när min kompis var pâ besök och vi gick i massa affärer väckes mitt köp-behov till liv igen. Tillfälligt. Igâr blev det stillat, jag hittade en secondhand affär och köpte bâde vinterjackor, byxor och en väska för totalt 200 kr.
(Sâ nu passar jag in om jag skulle fâ det jobb jag sökt pâ härbärge för hemlösa =)
(Sâ nu passar jag in om jag skulle fâ det jobb jag sökt pâ härbärge för hemlösa =)
Ny strategi
Det verkar helt hopplöst det här med att hitta ett jobb i den här stan just nu, arbetslösheten bara ökar för varje dag och det är ofta över 500 sökande pâ varje tjänst. Eftersom det ekonomiska läget är sâ ostabilt sâ avvaktar mânga företag med att anställa. Och mânga avskedar.
Jag hade ju ett par jobb pâ gâng...trodde jag. Blev erbjuden bâde jobbet pâ flygplatsen och pâ mataffären. Problemet nu är att man mâste vänta pâ att det blir nâgra platser lediga. Lite skumt verkar det ju att lägga in en platsannons, intervjua, välja ut folk och ge en 2 veckors utbildning om man sedan inte tänkt att anställa nâgon pâ flera veckor/mânader. Men sâ är det, och ingen vet när flygplatsen kommer att höra av sig.
Sâ nu har jag en ny strategi; jag ska plugga istället. Har hittat nâgra distansutbildningar som verkar intressanta och pâ sâ vis kommer jag att göra nâgot meningsfullt och fâr iallafall en liten CSN inkomst!
Jag hade ju ett par jobb pâ gâng...trodde jag. Blev erbjuden bâde jobbet pâ flygplatsen och pâ mataffären. Problemet nu är att man mâste vänta pâ att det blir nâgra platser lediga. Lite skumt verkar det ju att lägga in en platsannons, intervjua, välja ut folk och ge en 2 veckors utbildning om man sedan inte tänkt att anställa nâgon pâ flera veckor/mânader. Men sâ är det, och ingen vet när flygplatsen kommer att höra av sig.
Sâ nu har jag en ny strategi; jag ska plugga istället. Har hittat nâgra distansutbildningar som verkar intressanta och pâ sâ vis kommer jag att göra nâgot meningsfullt och fâr iallafall en liten CSN inkomst!
söndag 26 oktober 2008
söndag
Söndag med yoga, promenad, trevligt sällskap och picknick i parken, 30 grader och strâlande sol.
Och jag har lika lite fantasi just nu som jag brukar ha när jag skriver vykort sâ det fâr bli ännu ett vykorts-inlägg.
Hälsningar Emma
Och jag har lika lite fantasi just nu som jag brukar ha när jag skriver vykort sâ det fâr bli ännu ett vykorts-inlägg.
Hälsningar Emma
semester
Denna vecka har jag haft semester (frân arbetslösheten), haft besök frân Sverige, haft Jose hemma och haft det riktigt bra!
tisdag 21 oktober 2008
onsdag 15 oktober 2008
sekten
Jag är med i en volontärförening, vi träffas en gâng i veckan för att planera ett projekt vi ska starta samt göra olika övningar, sâsom att mâla olika känslor eller delar ur vârt liv och sedan diskutera det. Och pâ söndagarna hâller en av tjejerna yogakurser i el Retiro, en stor park inne i stan. Jose varnade mig frân början för att det kunde handla om en sekt, han lär mig att inte vara sâ godtrogen, att inte lita pâ allt och alla. Synd att man inte ska kunna göra det, men eftersom verkligheten nu ser ut som den gör sâ har jag ibland nytta av hans misstänksamhet. Jag är dock övertygad om att risken för att jag lockas med i nâgon sekt är minimal, jag tycker bara det är intressant att träffa människor som har lite annorlunda intressen och âsikter.
tisdag 14 oktober 2008
Enligt tidningen Metro...
...är 19 âr âldern dâ medel-spanjoren börjar att resa utan sina föräldrar
...är 20 idealâldern för att förlora oskulden, om man nu inte redan blivit av med den
...är 22 den perfekta âldern för att flytta hemifrân, bli självständig och köpa sig en bil
...är 23 âr en lämplig âlder för att börja använda ett eget kreditkort
...är 26 den ideala âldern för att njuta av kärleken och även för att börja pensionsspara
...är 27 âr den perfekta tiden för att köpa hus och skaffa barn
Inga kommentarer...
...är 20 idealâldern för att förlora oskulden, om man nu inte redan blivit av med den
...är 22 den perfekta âldern för att flytta hemifrân, bli självständig och köpa sig en bil
...är 23 âr en lämplig âlder för att börja använda ett eget kreditkort
...är 26 den ideala âldern för att njuta av kärleken och även för att börja pensionsspara
...är 27 âr den perfekta tiden för att köpa hus och skaffa barn
Inga kommentarer...
söndag 12 oktober 2008
bättre
Har i helgen börjat pâ en utbildning jag sett fram emot länge och den levde verkligen upp till förväntningarna. Sâ nu kommer jag att hâlla mig sysselsatt iallafall delvis till och med februari. Och jag fâr äntligen ägna mig ât ett ämne som verkligen intresserar mig; psykologi. Under nâgra dagar var jag sâ less pâ att vara här, men nu känns det bra igen!
torsdag 9 oktober 2008
Saknar
Jag saknar Gävle, kompisarna, familjen, jobbet, lägenheten, skogen, stugan, havet, filmkvällarna, krogarna...
Jag saknar Örebro, universitetet, kompisarna, musiken, festerna, utbytesstudenterna, lägenheten, almby, studentkorridorerna, grillkvällarna...
Jag saknar Jose...
Jag saknar Örebro, universitetet, kompisarna, musiken, festerna, utbytesstudenterna, lägenheten, almby, studentkorridorerna, grillkvällarna...
Jag saknar Jose...
Arbetsrätt
Läste en artikel i tidningen idag om en kvinna som, efter tvâ mânaders sjukskrivning pâ grund av att ha blivit misshandlad av maken, blev avskedad. Just denna kvinna fick i domstolen rätt eftersom hon skyddas av lagen mot vâld i hemmet. I samma artikel stâr dock att, sedan 1994, har arbetsgivaren rätt att avsked den anställde pâ grund av sjukskrivning. Denna typ av avsked är vanliga eftersom det för företaget blir billigare än att betala den del av ersättningen de är skyldiga till. De vanligaste avskeden gäller gravida kvinnor, personer med en allvarlig sjukdom eller depression.
Jag tänker pâ kollegan pâ mitt teleassistansjobb som blev avskedad pâ grund av sjukskrivning till följd av en operation som var nära att kosta henne livet. Var är humaniteten?
Âterigen, vi mâste vara rädda om det svenska sociala skyddsnätet och fackföreningarna!
Jag tänker pâ kollegan pâ mitt teleassistansjobb som blev avskedad pâ grund av sjukskrivning till följd av en operation som var nära att kosta henne livet. Var är humaniteten?
Âterigen, vi mâste vara rädda om det svenska sociala skyddsnätet och fackföreningarna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
